 |
Youth Volunteerism for Development
Tears from Heaven
Related to country: Somalia
available in: (original) | | | | | | | | |
|
My mum always worried about me losing my life. It was her dream to see me in school and become a doctor. She said that the greatest thing in life was to be a servant to others so that Allah can bless you and that you have to have a big heart to contain life miseries.
My mum was inside cooking one day whiles I was outside playing with my friends; all of a sudden a group of armed men in a jeep got out and started firing in all direction. Some of my friends were shot, I ran as far as I could on my tinny feet. My mother was shouting and screaming at me. She was crying and cursing me for nearly losing my life as she held me tight to her chest. Tears of seeing me alive fell from her cheeks. I was sorry for my friends as they could not make it. The agony of losing my friends will linger on for ever. The scares of an unwanted civil war.
The lives of many innocent children, the tattered clothes of many widows and the bony cheeks of widowers. It’s the true story of a never ending war. Our people have been reduced to beggars. We have no resources so our plight is not reported, the lives of mutilated children do not make news. Its does not make news when our mothers are killed, our fathers are killed. Its not as if we are barbaric, it’s not as if the world has never seen such acts of brutalities before. We are different because we are Somalis and Africans. It’s the most dangerous place on earth to be, yet it only makes the news when weapons are stolen, when ships are high jacked. We will not give up the fight for peace just because the world has forgotten us. We will care for our children no matter the odds; we will care for our land. They say we are a failed State; there is no remedy for our situation so we are left to perish. I realize that when one travels the road of life weathering storms and standing in the eye of many hurricanes, survival is determine by the strength of ones will. Our sacrifices have been many, our complaints few. And all along we the people of Somalia knew what the land holds, no matter our plight without reservations.
We had to move to the border of Ethiopia where we lived in tents and open spaces. It was hot but you had no choice. A life of a refugee, living in a different country, speaking different dialect. Where you are viewed with suspicion. You have to prove yourself. If you are an African, its double tragedy as your identity can be contentious as many rural Africans are not registered at birth. You will be locked up for an indefinite period till your identity is proven.
The life of a refugee is a forgotten one. The open mass media use you for publicity; the NGOs and inter-governmental agency use you as a tool for their work and as a means of livelihood. You cannot comprehend the daily struggles that refugees go through, the psychological trauma of losing your identity, your love ones, your family, the open racism and hypocrisy. You are only a tool for more misery and fear. Nothing can atone for the life that you have lost. The people you left behind, the opportunities of your homeland.
On the road to Ethiopia, there was a man and his family who had all their possession on their head, trekking the long journey along with the thousands of us fleeing the fighting. There was this boy who had AK 47 in his hand, I can never forget this as it was the most traumatizing experience I had ever had to witness; not even nearly losing my life was as traumatic as this. The boy wielding the gun came behind us, called on the man and shot him. The woman with tears dripping down her eyes held on tight to their little boy and asked him not to look as they trek along the journey. She couldn’t hold her tears neither could she look at her dead husband. Many lost their lives on the journey either through hunger and thirst or through the barrel of a gun.
Back in Ethiopia we struggled to cope with life as a refugee, my mum will go around to look for food in the camps so I could get something to eat. We had no money and had to do with food rationing.
My mother found work in the camp as we had no money on us and it was crucial if we are to survive. The money she got proved crucial as we had to pay our way through a journey on the desert to Spain. Our boat capsized but mum wouldn’t let go of me, she held me like an egg. It was so cold, I looked deep in my mum eyes and for the first time on our journey I saw fear. A fear a 10 year old kid could not understand. Its was a miracle but we were saved by the Spanish coast guards. My mum was rushed to the hospital for treatment. She had bruises all over and was very cold.
At the camp on the Spanish island. It was like a prison, the trauma was nothing compared to our years of toil on the streets of Somalia. You are more like a criminal than human seeking a better and safer place to live. My mum will cry everyday; she couldn’t believe her eyes at the sight of so many miserable Africans. She would have preferred to die in Somalia than come die on an Island in a miserable situation with no end in sight. We were birds in a cage – a cage bird was more appropriate.
Uncle Khalid a fellow Somali hanged himself. He couldn’t bear the shame and misery any more. The world has no place for us. May be we are not humans enough, I was very sad to hear the news of Uncle Khalid death. The pain of seeing a fellow country man death was too much for mama. She never recovered since that tragic episode, couple with the experience at sea, she died a few weeks later. Mama could not fly away high although she reached the other side. I was moved to a foster home after mama’s death. I lost a mother I could never replace. I cherished mama. I couldn’t stay in Spain because of the pain of losing mama, so I went to Canada.
Why the world so cruel, mama was only trying to find a safe place for her child, Uncle Khalid lost his life for wanting to escape death and seeking a sanctuary.
I don’t know why it’s so difficult for people to understand, my experiences are a scar in my mind and heart.
This article was inspired by Lady Aisha…a friend I am still discovering.
By Rashid Zuberu
Larmes de ciel
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Ma maman s'est toujours inquiétée de moi perdant ma vie. C'était son rêve pour me voir à l'école et pour aller bien à un docteur. Elle a dit que la plus grande chose dans la vie était d'être un domestique à d'autres de sorte qu'Allah puisse vous bénir et que vous devez avoir un grand coeur pour contenir des misères de la vie.
Ma maman était intérieure faisant cuire un jour me passe était en dehors du jeu avec mes amis ; toute la soudain un groupe d'hommes armés dans une jeep est sortie et a commencé la mise à feu dans toute la direction. Certains de mes amis étaient projectile, j'ont couru dans la mesure où j'ai pu sur mes pieds grêles. Ma mère était criante et criante à moi. Elle était pleurante et me maudissant pour perdre presque ma vie car elle m'a jugé serré à son coffre. Les larmes de me voir vivant sont tombées de ses joues. J'étais désolé pour mes amis car ils ne pourraient pas le faire. L'agonie de perdre mes amis s'attardera dessus pour jamais. Les alarmes d'une guerre civile non désirée.
Les vies de beaucoup d'enfants innocents, des vêtements déchirés en lambeaux de beaucoup de veuves et des joues osseuses des veufs. C'est l'histoire vraie d'une guerre interminable. Nos personnes ont été réduites aux mendiants. Nous n'avons aucune ressource ainsi notre situation difficile n'est pas rapportée, les vies des enfants mutilés ne font pas des nouvelles. Son ne fait pas des nouvelles quand nos mères sont tuées, nos pères sont tués. Son pas comme si nous sommes barbares, il n'est pas comme si le monde n'a avant jamais vu de tels actes des brutalités. Nous sommes différents parce que nous sommes Somalis et Africains. C'est l'endroit le plus dangereux sur terre à être, pourtant il fait seulement les nouvelles quand des armes sont volées, quand des bateaux sont haut mis sur cric. Nous n'abandonnerons pas le combat pour la paix juste parce que le monde nous a oubliés. Nous ne nous occuperons de nos enfants aucune matière la chance ; nous entretiendrons notre terre. Ils disent que nous sommes un état échoué ; il n'y a aucun remède pour notre situation ainsi nous sommes laissés pour périr. Je me rends compte que quand on voyage la route de la désagrégation de la vie donne l'assaut à et se tenant dans l'oeil de beaucoup d'ouragans, survie est détermine par la force de ceux. Nos sacrifices ont été beaucoup, nos plaintes peu. Et tous le long nous le peuple de la Somalie avons su ce que la terre tient, aucune matière notre situation difficile sans réservations.
Nous avons dû nous déplacer à la frontière de l'Ethiopie où nous avons vécu dans les tentes et les espaces ouverts. Il faisait chaud mais vous n'avez eu aucun choix. Une vie d'un réfugié, vivant dans un pays différent, dialecte différent parlant. Là où vous êtes regardé avec le soupçon. Vous devez se prouver. Si vous êtes un Africain, sa double tragédie en tant que votre identité peut être controversable autant d'Africains ruraux ne sont pas enregistrées à la naissance. Vous serez enfermé pendant une période indéfinie jusqu'à ce que votre identité soit prouvée.
La vie d'un réfugié est oubliée. Les mass media ouverts vous emploient pour la publicité ; les O.N.G.s et l'agence intergouvernementale vous emploient comme outil pour leur travail et en tant que des moyens de vie. Vous ne pouvez pas comprendre les luttes quotidiennes que les réfugiés interviennent, le trauma psychologique de perdre votre identité, votre amour ceux, votre famille, le racisme ouvert et l'hypocrisie. Vous êtes seulement un outil pour plus de misère et crainte. Rien ne peut se reconcilier pour la vie que vous avez perdue. Le peuple que vous avez laissé, les occasions de votre patrie.
Sur la route vers l'Ethiopie, il y avait un homme et sa famille qui ont eu toute leur possession sur leur tête, trekking le long voyage avec les milliers de nous se sauvant le combat. Il y avait ce garçon qui a eu AK 47 dans sa main, je peut ne jamais oublier ceci car il était traumatiser l'expérience que j'avais jamais dû être témoin ; pas égalisez perdre presque ma vie était aussi traumatique que ceci. Le garçon utilisant le pistolet est venu derrière nous, a invité l'homme et l'a tiré. La femme avec des larmes s'égouttant en bas de elle des yeux s'est tenue dessus fortement sur leur petit garçon et lui a demandée de ne pas regarder comme ils voyage le long du voyage. Elle ne pourrait pas la tenir des larmes que ni l'un ni l'autre ne pourraient elle regardent son mari mort. Beaucoup ont perdu leurs vies sur le voyage par la faim et la soif ou par le baril d'un pistolet.
En arrière en Ethiopie que nous avons lutté pour faire face à la vie en tant que réfugié, ma maman circulera pour rechercher la nourriture dans les camps ainsi je pourrais obtenir quelque chose manger. Nous n'avons eu aucun argent et avons dû faire avec le rationnement de nourriture.
Mon travail trouvé par mère dans le camp car nous n'avons eu aucun argent sur nous et lui était crucial si nous devons survivre. L'argent qu'elle a obtenu a prouvé crucial pendant que nous devions payer notre voie par un voyage sur le désert en Espagne. Notre bateau a chaviré mais la maman ne laisserait pas aller de moi, elle m'a tenu comme un oeuf. Il était ainsi froid, j'ai regardé profondément dans mes yeux de maman et pour la première fois sur notre voyage que j'ai vu la crainte. Une crainte qu'un enfant de 10 ans ne pourrait pas comprendre. Son était un miracle mais nous avons été sauvés par les gardes côtières espagnoles. Ma maman a été précipitée à l'hôpital pour le traitement. Elle a eu des contusions partout et était très froide.
Au camp sur l'île espagnole. Il était comme une prison, le trauma n'était rien comparé à nos années de travail dur sur les rues de la Somalie. Vous êtes plutôt un criminel que l'humain cherchant un meilleur et plus sûr endroit de vivre. Ma maman pleurera journalier ; elle ne pourrait pas la croire des yeux à la vue de tant d'Africains malheureux. Elle aurait préféré mourir en Somalie que la matrice venue sur une île dans une situation malheureuse sans l'extrémité en vue. Nous étions des oiseaux dans un camp - un oiseau de camp était plus approprié.
Oncle Khalid Somalien d'un camarade s'est accroché. Il ne pourrait soutenir la honte et la misère plus. Le monde n'a aucun endroit pour nous. Pouvons être nous ne sommes pas assez des humains, j'étions très tristes d'entendre les nouvelles de la mort d'oncle Khalid. La douleur de voir une mort d'homme de pays de camarade était trop pour la maman. Elle jamais n'a depuis récupéré cet épisode tragique, couple avec l'expérience en mer, elle est morte quelques semaines plus tard. La maman ne pourrait pas voler la haute partie bien qu'elle ait atteint l'autre côté. J'ai été déplacé à une maison adoptive après la mort de la maman. J'ai perdu une mère que je pourrais ne jamais remplacer. J'ai aimé la maman. Je ne pourrais pas rester en Espagne en raison de la douleur de la maman perdante, ainsi je suis allé au Canada.
Pourquoi le monde si cruel, maman essayait seulement de trouver un endroit sûr pour son enfant, oncle Khalid perdu sa vie pour vouloir échapper à la mort et chercher un sanctuaire.
Je ne sais pas pourquoi il est si difficile que les personnes comprennent, mes expériences suis une cicatrice dans mon esprit et coeur.
Cet article a été inspiré par Madame Aisha… un ami que je découvre toujours.
Par Rashid Zuberu
Rasgones del cielo
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Mi momia se preocupó siempre de mí que perdía mi vida. Era su sueño para verme en escuela y para sentir bien a un doctor. Ella dijo que la cosa más grande de la vida era ser criado a otros de modo que Allah pueda bendecirle y que usted tiene que tener un corazón grande para contener miserias de la vida.
Mi momia era interior cocinando un día me pasa estaba fuera de jugar con mis amigos; todo el repentino un grupo de hombres armados en un jeep salió y comenzó de la leña en toda la dirección. Algunos de mis amigos eran tiro, yo funcionaron por lo que podía en mis pies de hojalata. Mi madre era de grito y de griterío en mí. Ella era gritadora y que me maldecía para casi perder mi vida pues ella me sostuvo apretado a su pecho. Los rasgones de verme vivo cayeron de sus mejillas. Estaba apesadumbrado para mis amigos pues no podrían hacerlo. La agonía de perder a mis amigos se rezagará encendido para siempre. Los sustos de una guerra civil indeseada.
Las vidas de muchos niños inocentes, de las ropas hechas andrajos de muchas viudas y de las mejillas huesudas de viudos. Es la historia verdadera de una guerra interminable. Han reducido a nuestra gente a los mendigos. No tenemos ningún recurso así que nuestro apuro no se divulga, las vidas de niños mutilados no hace noticias. Su no hace noticias cuando matan a nuestras madres, nuestros padres se matan. Su no como si somos barbáricos, no es como si el mundo nunca ha visto tales actos de brutalidades antes. Somos diferentes porque somos Somalis y africanos. Es el lugar más peligroso en la tierra a ser, con todo hace solamente las noticias cuando se roban las armas, cuando las naves arriba se alzan con el gato. No daremos para arriba la lucha para la paz apenas porque el mundo se ha olvidado de nosotros. No cuidaremos para nuestros niños ninguna materia las probabilidades; cuidaremos para nuestra tierra. Dicen que somos un estado fallado; no hay remedio para nuestra situación así que nos dejan para fallecer. Realizo que cuando viaja uno el camino de las tormentas y de la situación del desgaste por la acción atmosférica de la vida en el ojo de muchos huracanes, es la supervivencia se determina por la fuerza de unas. Nuestros sacrificios han sido muchos, nuestras quejas pocos. Y todos adelante la gente de Somalia sabíamos lo que sostiene la tierra, ninguna materia nuestro apuro sin reservaciones.
Tuvimos que trasladarnos a la frontera de Etiopía en donde vivimos en tiendas y espacios abiertos. Era caliente pero usted no tenía ninguna opción. Una vida de un refugiado, viviendo en un diverso país, diverso dialecto de discurso. Donde le ven con la suspicacia. Usted tiene que probarse. Si usted es un africano, su tragedia doble como su identidad puede ser discutible tantos africanos rurales no se coloca en el nacimiento. Para arriba le trabarán por un período indefinido hasta que se prueba su identidad.
La vida de un refugiado es olvidada. Los medioses de comunicación abiertos le utilizan para la publicidad; los NGOs y la agencia inter-governmental le utilizan como herramienta para su trabajo y como los medios del sustento. Usted no puede comprender las luchas diarias que van los refugiados a través, el trauma psicologico de perder su identidad, su amor unos, su familia, el racismo abierto y la hipocresía. Usted es solamente una herramienta para más miseria y miedo. Nada puede atone para la vida que usted ha perdido. La gente que usted dejó detrás, las oportunidades de su patria.
En el camino a Etiopía, había un hombre y su familia que tenían toda su posesión en su cabeza, emigrando el viaje largo junto con los millares de nosotros que huían luchar. Había este muchacho que tenía AK 47 en su mano, yo puede nunca olvidarse de esto pues era traumatizar experiencia que había tenido que siempre atestiguar; no iguale casi perder mi vida era tan traumático como esto. El muchacho que manejaba el arma vino detrás de nosotros, invitó a hombre y le tiró. La mujer con los rasgones que goteaban abajo de ella los ojos sostuvo encendido firmemente a su pequeño muchacho y preguntado le para no mirar mientras que emigran a lo largo del viaje. Ella no podría sostenerla los rasgones que podría ni una ni otra ella mira a su marido muerto. Muchos perdieron sus vidas en el viaje con hambre y sed o a través del barril de un arma.
Detrás en Etiopía que luchamos para hacer frente a vida como refugiado, mi momia circundará para buscar el alimento en los campos así que podría conseguir algo comer. No teníamos ningún dinero y tuvimos que hacer con racionar del alimento.
Mi trabajo encontrado madre en el campo como no teníamos ningún dinero en nosotros y él era crucial si debemos sobrevivir. El dinero que ella consiguió probó crucial mientras que tuvimos que pagar nuestra manera con un viaje en el desierto a España. Nuestro barco volcó pero la momia no dejaría para ir de mí, ella me sostuvo como un huevo. Era así que frío, miraba profundamente en mis ojos de la momia y por primera vez en nuestro viaje que vi miedo. Un miedo que un cabrito de 10 años no podría entender. Su era un milagro pero a los guardacostas nos ahorramos españoles. Acometieron a mi momia al hospital para el tratamiento. Ella tenía contusiones por todas partes y era muy fría.
En el campo en la isla española. Era como una prisión, el trauma no era nada comparado a nuestros años del trabajo en las calles de Somalia. Usted está más bién un criminal que el ser humano que busca un lugar mejor y más seguro vivir. Mi momia gritará diario; ella no podría creerla los ojos en la vista de tan muchos africanos desgraciados. Ella habría preferido morir en Somalia que dado venido en una isla en una situación desgraciada sin extremo en vista. Éramos pájaros en una jaula - un pájaro de la jaula era más apropiado.
Tío Khalid un somalí del compañero colgado. Él no podría llevar la vergüenza y la miseria más. El mundo no tiene ningún lugar para nosotros. Podemos ser no somos seres humanos bastante, yo éramos muy tristes oír las noticias de la muerte de tío Khalid. El dolor de considerar una muerte del hombre del país del compañero era demasiado para el mama. Ella nunca recuperó desde entonces ese episodio trágico, par con la experiencia en el mar, ella murió algunas semanas más adelante. El Mama no podría volar colmo ausente aunque ella alcanzó el otro lado. Me movieron a un hogar foster después de la muerte del mama. Perdí a madre que podría nunca substituir. Acaricié a mama. No podría permanecer en España debido a el dolor del mama perdidoso, así que fui a Canadá.
Porqué el mundo tan cruel, mama intentaba solamente encontrar un lugar seguro para su niño, tío Khalid perdió su vida para desear escapar muerte y buscar un santuario.
No sé porqué es tan difícil que la gente entienda, mis experiencias soy una cicatriz en mi mente y corazón.
Este artículo fue inspirado por señora Aisha… un amigo que todavía estoy descubriendo.
Por Rashid Zuberu
Rotture da cielo
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Il mio mum si è preoccupato sempre per me che perdo la mia vita. Era il suo sogno per vederlo a scuola e per stare bene ad un medico. Ha detto che la cosa più grande nella vita era di essere un servo ad altri in moda da potere benedirlo Allah e che dovete avere un cuore grande per contenere le miserie di vita.
Il mio mum era interno cucinando un giorno lo passa il tempo era fuori del gioco con i miei amici; tutto l'improvviso un gruppo degli uomini muniti in una jeep ha uscito ed iniziato l'infornamento in tutto il senso. Alcuni dei miei amici erano colpo, io hanno funzionato per quanto ho potuto sui miei piedi tinny. La mia madre era gridante e gridante me. Era gridante lo e cursing per quasi perdere la mia vita poichè lo ha giudicato stretto alla sua cassa. Le rotture di vederlo vivo sono caduto dalle sue guancie. Ero spiacente per i miei amici poichè non potrebbero farli. L'agonia di perdere i miei amici linger sopra per mai. Gli spaventi di una guerra civile indesiderabile.
Le durate di molti bambini non colpevoli, dei vestiti stracciati di molte vedove e delle guancie ossute dei vedovi. È la storia allineare di una guerra senza fine. La nostra gente è stata ridotta ai mendicanti. Non disponiamo di mezzi in modo da la nostra situazione difficile non è segnalata, le vite dei bambini mutilati non fa le notizie. Relativo non fa le notizie quando le nostre madri sono uccise, i nostri padri sono uccisi. Relativo non come se siamo barbaric, non è come se il mondo non abbia visto mai prima tali atti dei brutalities. Siamo differenti perché siamo Somalis ed Africani. È il posto più pericoloso su terra da essere, tuttavia fa soltanto le notizie quando le armi sono rubate, quando le navi su sono sollevate. Non daremo in su la lotta per pace solo perché che il mondo li ha dimenticati. Non ci occuperemo dei nostri bambini materia le probabilità; ci preoccuperemo per la nostra terra. Dicono che siamo venuto a mancare dichiariamo; non ci è rimedio alla nostra situazione in modo da siamo lasciati per perire. Mi rendo conto che quando uno viaggia la strada di vita che espone all'aria le tempeste e la condizione nell'occhio di molti uragani, la sopravvivenza è determina dalla resistenza di un. I nostri sacrifici sono stati molti, i nostri reclami pochi. E tutti avanti la gente della Somalia abbiamo conosciuto che cosa la terra tiene, nessuna materia la nostra situazione difficile senza prenotazioni.
Abbiamo dovuto muoverci verso il bordo dell'Etiopia in cui abbiamo vissuto in tende e negli spazi all'aperto. Faceva caldo ma non avete avuti scelta. Una vita di un rifugiato, vivendo in un paese differente, dialetto differente parlante. Dove siete osservati con sospetto. Dovete dimostrarti. Se siete un Africano, la relativa doppia tragedia come vostra identità può essere polemica altretanti Africani rurali non è registrata alla nascita. Sarete bloccati in su per un periodo indefinito finchè la vostra identità è dimostrata.
La vita di un rifugiato è dimenticata. I mass-media aperti li usano per pubblicità; i NGOs e l'agenzia inter-governmental li usano come attrezzo per il loro lavoro e come mezzi di vita. Non potete comprendere le lotte quotidiane che i rifugiati vanno attraverso, il trauma psicologico di perdere la vostra identità, il vostro amore un, la vostra famiglia, il razzismo aperto e l'ipocrisia. Siete soltanto un attrezzo per più miseria e timore. Niente può atone per la vita che avete perso. La gente che avete lasciato, le occasioni della vostra patria.
Sulla strada in Etiopia, ci era un uomo e la sua famiglia che hanno avuti tutto il loro possesso sulla loro testa, trekking il viaggio lungo con i migliaia di noi che fuggiamo il combattimento. Ci era questo ragazzo che ha avuto AK 47 in sua mano, io può non dimenticare mai questo poichè era traumatizing l'esperienza che avevo dovuto mai testimoniare; neppure quasi perdere la mia vita era traumatico quanto questo. Il ragazzo che maneggia la pistola è venuto dietro noi, ha invitato l'uomo e lo ha sparato. La donna con le rotture che gocciolano giù lei occhi ha tenuto fortemente sopra al loro ragazzo piccolo e gli ha chiesto di non osservare come viaggio lungo il viaggio. Non potrebbe tenerla rotture che nessuno potrebbero lei guardano il suo marito guasto. Molti hanno perso le loro vite sul viaggio con fame e sete o attraverso il barilotto di una pistola.
Indietro in Etiopia che abbiamo lottato per fare fronte a vita come rifugiato, il mio mum girerà intorno a per cercare l'alimento negli accampamenti in modo da potrei ottenere qualcosa mangiare. Non abbiamo avuti soldi ed abbiamo riguardato il razionamento dell'alimento.
Il mio lavoro trovato madre nell'accampamento poichè ci non abbiamo avuti soldi ed in esso era cruciale se dobbiamo sopravvivere. I soldi che ha ottenuto hanno dimostrato cruciale mentre abbiamo dovuto pagare il nostro senso con un viaggio sul deserto in Spagna. La nostra barca si è rovesciata ma il mum non lascerebbe per andare di me, lei lo ha tenuto come un uovo. Era in modo da freddo, ho osservato in profondità nei miei occhi del mum e per la prima volta sul nostro viaggio che ho visto il timore. Un timore che un capretto di 10 anni non potrebbe capire. Relativo era un miracolo ma siamo stati conservati dalle protezioni di litorale spagnole. Il mio mum è stato scorso veloce all'ospedale per il trattamento. Ha avuta contusioni dappertutto ed era molto fredda.
All'accampamento sull'isola spagnola. Era come una prigione, il trauma era niente di confrontato ai nostri anni del lavoro sulle vie della Somalia. Siete più come un criminale che l'essere umano che cerca un posto migliore e più sicuro vivere. Il mio mum griderà giornaliere; non potrebbe crederla occhi alla vista di tanti Africani miseri. Avrebbe preferito morire in Somalia di quanto il dado venuto su un'isola in una situazione misera senza l'estremità in vista. Eravamo uccelli in una gabbia - un uccello della gabbia era più adatto.
Lo zio Khalid somalo del collega si è appeso. Non potrebbe sopportare la vergogna e la miseria più. Il mondo ci non ha posto per. Possiamo essere non siamo esseri umani abbastanza, io eravamo molto tristi sentire le notizie della morte dello zio Khalid. Il dolore di vedere una morte dell'uomo del paese del collega era troppo per il mama. Non ha recuperato mai da allora quell'episodio tragico, coppia con l'esperienza in mare, lei ha morto alcune settimane più successivamente. Il Mama non potrebbe volare il high assente anche se ha raggiunto l'altro lato. Sono stato spostato verso una sede adottiva dopo la morte del mama. Ho perso una madre che potrei non sostituire mai. Ero il mama. Non potrei rimanere in Spagna a causa del dolore del mama perdente, in modo da sono andato nel Canada.
Perchè il mondo così crudele, mama stava provando soltanto a trovare un posto sicuro per il suo bambino, lo zio Khalid ha perso la sua vita per desiderare fuoriuscire la morte e la ricerca del santuario.
Non so perchè è così difficile affinchè la gente capisca, le mie esperienze sono una cicatrice nella mia mente e cuore.
Questo articolo è stato ispirato dalla signora Aisha… un amico che ancora sto scoprendo.
Da Rashid Zuberu
Risse vom Himmel
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Meine Mama sorgte immer sich um mich mein Leben verlierend. Es war ihr Traum, zum ich in der Schule zu sehen und eines Doktors zu stehen. Sie sagte, daß die größte Sache im Leben, ein Bedienstetes zu anderen zu sein war, damit Allah Sie segnen kann und daß Sie ein grosses Herz haben müssen, zum des Lebenelendes zu enthalten.
Meine Mama war inner, einen Tag kochend, verweilt mich war außerhalb des Spielens mit meinen Freunden; die ganze plötzliches eine Gruppe bewaffnete Männer in einem Jeep ging hinaus und begann Zündung in aller Richtung. Einige meiner Freunde waren Schuß, ich liefen, insoweit ich auf meinen tinny Füßen konnte. Meine Mutter war, schreiend schreiend und an mir. Sie war schreiend verfluchend und mich für mein Leben fast verlieren, da sie mich fest zu ihrem Kasten hielt. Risse des Sehens ich lebendig fielen von ihren Backen. Ich war für meine Freunde traurig, da sie nicht es bilden konnten. Die Qual des Verlierens meiner Freunde bleibt an für überhaupt zurück. Die Schrecken eines unerwünschten Bürgerkrieges.
Die Leben vieler unschuldiger Kinder, der tattered Kleidung vieler Witwen und der knöchernen Backen der Witwer. Es ist die zutreffende Geschichte eines immerwährenden Krieges. Unsere Leute sind auf Bettlern verringert worden. Wir haben keine Betriebsmittel, also wird unsere Lage nicht, die Leben der verstümmelten Kinder machen nicht Schlagzeilen berichtet. Sein macht nicht Schlagzeilen, wenn unsere Mütter getötet werden, unsere Väter werden getötet. Sein nicht als ob wir barbarisch sind, ist es, nicht als ob die Welt nie solche Taten von Brutalitäten vorher gesehen hat. Wir sind unterschiedlich, weil wir Somalis und Afrikaner sind. Es ist der gefährlichste Platz auf der Masse, zum zu sein, dennoch macht es nur die Schlagzeilen, wenn Waffen gestohlen werden, wenn Schiffe stark gehoben werden. Wir geben nicht oben den Kampf für Frieden, gerade weil die Welt uns vergessen hatte. Wir interessieren uns für unsere Kinder keine Angelegenheit die Vorteile; wir interessieren uns für unser Land. Sie sagen, daß wir ein verlassener Zustand sind; es gibt kein Hilfsmittel für unsere Situation, also werden wir überlassen, um umzukommen. Ich stelle fest, daß, wenn man die Straße des Lebens Stürme und Stellung im Auge vieler Hurrikane verwitternd reist, überleben feststellt durch die Stärke von einen wird ist. Unsere Opfer sind viele, unsere Beanstandungen wenige gewesen. Und alle entlang wußten wir die Leute von Somalia was das Land hält, keine Angelegenheit unsere Lage ohne Reservierungen.
Wir mußten auf den Rand von Äthiopien umziehen, in dem wir in den Zelten und in den geöffneten Räumen lebten. Es war heiß, aber Sie hatten keine Wahl. Ein Leben eines Flüchtlings, lebend in einem anderen Land, sprechender unterschiedlicher Dialekt. Wo Sie mit Misstrauen angesehen werden. Sie müssen dich prüfen. Wenn Sie ein Afrikaner sind, kann seine doppelte Tragödie als Ihre Identität streitsüchtig sein da viele landwirtschaftliche Afrikaner werden registriert nicht an der Geburt. Sie sind oben während einer unbestimmten Periode verriegelt, bis Ihre Identität nachgewiesen wird.
Das Leben eines Flüchtlings ist vergessenes. Die geöffneten Massenmittel verwenden Sie für Werbung; die nichtstaatlichen Organisationen und die zwischenstaatliche Einrichtung verwenden Sie als Werkzeug für ihre Arbeit und als Mittel des Lebensunterhalts. Sie können nicht die täglichen Kämpfe, daß Flüchtlinge, durchmachen das psychologische Trauma des Verlierens Ihrer Identität, Ihre Liebe eine, Ihre Familie, den geöffneten Rassismus und Hypokrisie begreifen. Sie sind nur ein Werkzeug für mehr Elend und Furcht. Nichts kann für das Leben büßen, das Sie verloren haben. Die Leute, die Sie nach ließen, die Gelegenheiten Ihrer Heimaten.
Auf der Straße nach Äthiopien, gab es einen Mann und seine Familie, die ihren ganzen Besitz auf ihrem Kopf hatten, Trekking die lange Reise zusammen mit den Tausenden von uns das Kämpfen fliehend. Es gab diesen Jungen, der AK 47 in seiner Hand hatte, ich kann dieses nie vergessen, da es traumatizing Erfahrung war, die ich überhaupt hatte zeugen gemußt; nicht glätten Sie mein Leben fast verlieren war so traumatisch wie dieses. Der Junge, der die Gewehr ausübt, kam hinter uns, ersuchte um den Mann und schoß ihn. Die Frau mit den Rissen, die hinunter sie Augen tropfen, hielt an fest zu ihrem kleinen Jungen und bat ihn nicht zu schauen wie sie Trek entlang der Reise. Sie könnte nicht sie halten Risse, die keine sie betrachten ihren toten Ehemann konnten. Viele verloren ihre Leben auf der Reise entweder durch Hunger und Durst oder durch das Faß einer Gewehr.
Zurück in Äthiopien, das wir kämpften, um mit dem Leben als Flüchtling, meine Mama fertig zu werden, geht umher, um nach Nahrung in den Lagern zu suchen, also könnte ich etwas erhalten zu essen. Wir hatten kein Geld und bezogen Nahrungsmitteldem c$rationieren mit ein.
Meine Mutter gefundene Arbeit im Lager, da wir kein Geld auf uns hatten und in ihr war entscheidend, wenn wir überleben sollen. Das Geld, das sie erhielt, prüfte entscheidendes, während wir unsere Weise durch eine Reise auf der Wüste nach Spanien zahlen mußten. Unser Boot kenterte, aber Mama würde nicht von mir gehen lassen, sie hielt mich wie ein Ei. Es war also Kälte, schaute ich tief in meinen Mamaaugen und zum ersten Mal auf unserer Reise, die ich Furcht sah. Eine Furcht, die ein 10 Einjahreszicklein nicht verstehen könnte. Sein war ein Wunder, aber wir wurden von den spanischen Küstenwachen gespeichert. Meine Mama wurde zum Krankenhaus für Behandlung gehetzt. Sie hatte Quetschungen ganz rüber und war sehr kalt.
Am Lager auf der spanischen Insel. Es war wie ein Gefängnis, das Trauma war nichts, das mit unseren Jahren der Mühe auf den Straßen von Somalia verglichen wurde. Sie sind eher wie einen Verbrecher als der Mensch, der einen besseren und sichereren Platz zu leben sucht. Meine Mama schreit täglich; sie könnte nicht ihr Augen am Anblick so vieler miserabler Afrikaner glauben. Sie würde es vorgezogen haben, in Somalia als gekommener Würfel auf einer Insel in einer miserablen Situation ohne Ende im Anblick zu sterben. Wir waren Vögel in einem Rahmen - ein Rahmenvogel war angebrachter.
Onkel Khalid ein Gefährtesomalisches gehangen. Er könnte nicht die Schande und das Elend mehr tragen. Die Welt hat keinen Platz für uns. Sein mögen wir sind nicht Menschen genug, ich waren sehr traurig, die Nachrichten des Todes des Onkels Khalid zu hören. Die Schmerz des Sehens eines Mitland-Manntodes waren- zu viel für Mutter. Sie gewann nie seit dem diese tragische Episode, Paar mit der Erfahrung am Meer, sie starb einige Wochen später zurück. Mutter könnte nicht weghöhe fliegen, obgleich sie die andere Seite erreichte. Ich wurde auf ein Pflegehaus nach Tod der Mutter verschoben. Ich verlor eine Mutter, die ich nie ersetzen könnte. Ich schätzte Mutter. Ich könnte nicht in Spanien wegen der Schmerz der Schlussen Mutter bleiben, also ging ich nach Kanada.
Warum die Welt, die so grausam ist, Mutter nur versuchte, einen sicheren Platz für ihr Kind, Onkel verlorenes Khalid zu finden sein Leben für den Wunsch, Tod zu entgehen und das Suchen eines Schongebiets.
Ich weiß nicht, warum es so schwierig für Leute ist zu verstehen, meine Erfahrungen bin eine Narbe in meinem Verstand und Herz.
Dieser Artikel wurde von der Dame Aisha… ein Freund angespornt, den ich noch entdecke.
Durch Rashid Zuberu
Rasgos do Heaven
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Meu mum preocupou-se sempre sobre mim que perde minha vida. Era seu sonho para ver-me na escola e para assentar bem em um doutor. Disse que a coisa a mais grande na vida era ser um empregado a outro de modo que Allah pudesse bless o e que você tem que ter um coração grande para conter misérias da vida.
Meu mum era interno cozinhando um dia passa-me o tempo era fora de jogar com meus amigos; toda a repentino um grupo de homens armados em um jipe saiu e começou do acendimento em todo o sentido. Alguns de meus amigos eram tiro, mim funcionaram tanto quanto eu podia em meus pés tinny. Minha mãe era shouting e gritando em mim. Era gritando e cursing me para quase perder minha vida porque me manteve apertado a sua caixa. Os rasgos de ver-me vivo caíram de seus mordentes. Eu era pesaroso para meus amigos porque não poderiam o fazer. A agonia de perder meus amigos linger sobre para sempre. Os scares de uma guerra civil não desejada.
As vidas de muitas crianças inocentes, da roupa esfarrapada de muitas viúvas e dos mordentes ósseos dos viúvos. É a história verdadeira de uma guerra nunca terminando. Nossos povos foram reduzidos aos pedintes. Nós não temos nenhum recurso assim que nosso plight não é relatado, as vidas de crianças mutiladas não faz a notícia. Seu não faz a notícia quando nossas mães são matadas, nossos pais são matados. Seu não como se nós somos barbaric, não é como se o mundo tem visto nunca tais atos dos brutalities antes. Nós somos diferentes porque nós somos Somalis e africanos. É o lugar o mais perigoso na terra a ser, contudo faz somente a notícia quando as armas estão roubadas, quando os navios estão levantados altamente. Nós não daremos acima a luta para a paz apenas porque o mundo se esqueceu de nos. Nós não nos importaremos com nossas crianças nenhuma matéria as probabilidades; nós importar-nos-emos com nossa terra. Dizem que nós somos um estado falhado; não há nenhum remédio para nossa situação assim que nós somos deixados para perish. Eu realizo que quando um viaja a estrada da vida que resiste a tempestades e a posição no olho de muitos furacões, a sobrevivência é determina pela força de umas. Nossos sacrifícios foram muitos, nossas queixas poucos. E tudo longitudinalmente nós os povos de Somália soubemos o que a terra prende, nenhuma matéria nosso plight sem reservations.
Nós tivemos que mover-se para a beira de Etiópia onde nós vivemos nas barracas e em espaços abertos. Estava quente mas você não teve nenhuma escolha. Uma vida de um refugee, vivendo em um país diferente, dialect diferente falador. Onde você é visto com suspeita. Você tem que provar-se yourself. Se você for um africano, sua tragédia dobro como sua identidade pode ser contentious tantos como africanos rurais não está registada no nascimento. Você estará travado acima por um período indefinido até que sua identidade é provada.
A vida de um refugee é esquecida. Os meios maciços abertos usam-no para o publicity; os NGOs e a agência inter-governmental usam-no como uma ferramenta para seu trabalho e como meios dos meios de subsistência. Você não pode compreender os esforços diários que os refugees vão completamente, o trauma psicológico de perder sua identidade, seu amor uns, sua família, o racism aberto e o hypocrisy. Você é somente uma ferramenta para mais miséria e medo. Nada pode atone para a vida que você perdeu. Os povos que você deixou atrás, as oportunidades de seu homeland.
Na estrada a Etiópia, havia um homem e sua família que tivessem toda sua possessão em sua cabeça, trekking a viagem longa junto com os milhares de nós que fogem a luta. Havia este menino que teve AK 47 em sua mão, mim pode nunca esquecer-se disto porque era traumatizing a experiência que eu tinha tido que sempre testemunhar; não nivele quase perder minha vida era tão traumatic quanto isto. O menino que wielding o injetor veio atrás de nós, convidou o homem e disparou nele. A mulher com os rasgos que gotejam abaixo ela os olhos prendeu sobre firmemente a seu menino pequeno e pediu que não olhasse como eles trek ao longo da viagem. Não poderia prendê-la rasgos que nenhumas poderiam ela olham seu marido inoperante. Muitos perderam suas vidas na viagem com a fome e o thirst ou através do tambor de um injetor.
Para trás em Etiópia que nós nos esforçamos para lidar com a vida como um refugee, meu mum circundará para procurar o alimento nos acampamentos assim que eu poderia começar algo comer. Nós não tivemos nenhum dinheiro e tivemos que fazer com racionar do alimento.
Meu trabalho encontrado mãe no acampamento porque nós não tivemos nenhum dinheiro em nós e nele era crucial se nós devêssemos sobreviver. O dinheiro que começou provou crucial enquanto nós tivemos que pagar nossa maneira com uma viagem no deserto a Spain. Nosso barco capsized mas o mum não deixaria para ir de mim, ela prendeu-me como um ovo. Era assim que frio, eu olhei profundamente em meus olhos do mum e para a primeira vez sobre nossa viagem eu vi o medo. Um medo um 10 anos - o miúdo velho não poderia compreender. Seu era um miracle mas nós fomos conservados pelos protetores de costa espanhóis. Meu mum foi apressado ao hospital para o tratamento. Teve bruises toda sobre e estêve muito fria.
No acampamento no console espanhol. Não era como uma prisão, o trauma era nada comparado a nossos anos da labuta nas ruas de Somália. Você é mais como um criminoso do que o ser humano que procura um lugar melhor e mais seguro viver. Meu mum gritará diário; não poderia acreditá-la os olhos na vista de assim muitos africanos miseráveis. Preferiria morrer em Somália do que o dado vindo em um console em uma situação miserável com nenhuma extremidade na vista. Nós éramos pássaros em uma gaiola - um pássaro da gaiola era mais apropriado.
Tio Khalid um Somali do companheiro pendurado himself. Não poderia carregar o shame e a miséria any more. O mundo não tem nenhum lugar para nós. Podemos ser nós não somos seres humanos bastante, mim éramos muito sad ouvir a notícia da morte do tio Khalid. A dor de ver uma morte do homem do país do companheiro era demasiada para o mama. Nunca recuperou desde esse episode trágico, par com a experiência no mar, ela morreu algumas semanas mais tarde. O Mama não poderia voar a elevação ausente embora alcançasse o outro lado. Eu fui movido para um repouso foster após a morte do mama. Eu perdi uma mãe que eu poderia nunca substituir. Eu estimei o mama. Eu não poderia permanecer em Spain por causa da dor de mama perdedor, assim que eu fui a Canadá.
Porque o mundo assim cruel, mama estava tentando somente encontrar um lugar seguro para sua criança, o tio Khalid perdeu sua vida para querer escapar da morte e procurar um sanctuary.
Eu não sei porque é assim difícil para povos compreender, minhas experiências sou uma cicatriz em minha mente e coração.
Este artigo foi inspirado pela senhora Aisha… um amigo que eu estou descobrindo ainda.
Por Rashid Zuberu
Revor från himmel
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Min mum oroade alltid om mig som förlorar mitt liv. Det var hennes dröm som in ser mig skola och bli en manipulera. Hon sade att det mest stora tinget i liv var att vara en tjänare till andra, så att Allah kan välsigna dig och att du måste att ha en stor hjärta som innehåller livmisärer.
Min mum var inre matlagning som en dag fördriver mig var utanför att leka med min vänner; allt ett plötsligt en grupp av beväpnade manar i en jeep fick ut och startade att avfyra sammanlagt riktning. Några av min vänner sköts, mig körde så långt, som jag kunde på min metalliska fot. Mitt fostra var ropa och skrika på mig. Hon var gråta och förbanna mig för nästan att förlora mitt liv, som hon rymde mig åtsittande till hennes bröstkorg. Revor av att se mig vid liv avverkning från henne kinder. Jag var ledsen för min vänner, som de inte kunde göra det. Dödskampen av att förlora min ska vänner dröja sig kvar på för någonsin. Skräck av en oönskad inbördeskrig.
Liven av många oskyldiga barn, den sönderslitna kläder av många änkor och de beniga kinderna av änklingar. Det är den riktiga berättelsen av en ändelse kriger aldrig. Vårt folk har förminskats till tiggare. Vi har inga resurser, så vår svår situation anmälas inte, liven av lemlästade barn gör inte nyheterna. Dess gör inte nyheterna, när vårt fostrar dödas, våra fäder dödas. Dess inte som, om vi är barbariska, är det inte som, om världen har aldrig sett att sådan agerar av brutaliteter för. Vi är olika, därför att vi är Somalis och afrikaner. Det är det farligast förlägger på jord för att vara, yet det gör endast nyheterna, när vapen stjälas, när ships är den silade kicken. Vi ska för att inte ge upp slagsmål för fred, därför att precis världen har glömt oss. Vi ska omsorg för våra barn ingen materia oddsna; vi ska omsorg för vårt land. De något att säga oss är ett missat statligt; det finns inget botar för vårt läge, så vi lämnas för att förgås. Jag realiserar att, när man reser vägen av liv som rider ut stormar och anseende i syna av många orkaner, överlevnad är bestämmer vid styrkan av ska en. Våra offer har varit många, våra få klagomål. Och alla along visste vi folket av Somalia vad landet rymmer, ingen materia vår svår situation utan beläggning.
Vi måste flyttningen till gränsa av Etiopien var vi bodde i tents och öppet utrymme. Det hoades, men du hade inget primat. Ett liv av en flykting och att bo i ett olikt land, talande olik dialekt. Var du beskådas med misstanke. Du måste att bevisa sig yourself. Om du är en afrikan, kan dess dubbla tragedi som din identitet vara grälsjuk så många lantliga afrikaner registreras inte på födelse. Du ska låsas upp för en obestämd periodkassalåda som din identitet bevisas.
Livet av en flykting är glömd. De öppna samlas massmediabruk dig för publicitet; nGOsna och den inter-governmental byrån använder dig som en bearbeta för deras arbete och som hjälpmedel av livelihooden. Du kan inte begripa dagstidningansträngningarna, att flyktingar går igenom, den psykologiska trauman av att förlora din identitet, din förälskelse en, din familj, den öppna rasismen och hyckleri. Du är endast en bearbeta för mer misär och skräck. Ingenting kan atone för livet att du har borttappadt. Folket dig som är kvarlämnad, tillfällena av ditt hemland.
På vägen till Etiopien fanns det en man och hans familj, som hade all deras besittning på deras huvud som trekking den långa resan tillsammans med tusentals oss som flyr stridigheten. Det fanns denna pojke, som hade AK 47 i his att räcka, mig kan aldrig glömma att detta, som den var den traumatizingen, erfara mig hade någonsin måste att bevittna; inte ens nästan var att förlora mitt liv så traumatiskt som detta. Pojken som hanterar vapnet, kom bak oss, kallade på manen och sköt honom. Kvinnan med revor som stekflott besegrar henne, synar rymt på tätt till deras pys och frågat honom för att inte se som dem treken längs resan. Hon kunde inte rymma henne revor som neither kunde henne ser hennes döda maka. Många borttappadt deras liv på resan endera till och med hunger och törstar eller till och med trumman av ett vapen.
Baksida i Etiopien som vi kämpade för att klara av med liv som en flykting, min ska mum går omkring att söka efter mat i lägren, så jag kunde få något att äta. Vi hade inga pengar och måste att göra med att ransonera för mat.
Mitt fostra funnit arbete i lägret, som vi hade inga pengar på oss, och det var avgörande, om vi ska fortleva. Pengarna som hon fick, bevisade avgörande, som vi måste att betala vårt långt till och med en resa på öknen till Spanien. Vårt fartyg capsized, men den inte-låtna mumen som skulle, går av mig, henne rymde mig något liknande ett ägg. Det var så förkylning, såg jag djupt i min mum synar, och för den första tiden på vår resa sågar jag skräck. En skräck som en årig unge 10 inte kunde förstå. Dess var ett mirakel, men vi sparades av de spanska kustbevakningarna. Min mum rusades till sjukhuset för behandling. Hon hade blåmärken all över och var mycket kall.
På lägret på den spanska ön. Det var något liknande per fängelse, trauman var ingenting som jämfördes till våra år av, sliter på gatorna av Somalia. Du är mer något liknande per brottsling än människa som söker en bättre och säkrare bostad. Mitt mum dagliga ska skrik; hon kunde inte tro henne synar på sikten av så många bedrövliga afrikaner. Hon skulle har föredragit att dö i Somalia, än den kommna matrisen på en ö i ett bedrövligt läge med inget avslutar i sikt. Vi var fåglar i en bur - en burfågel var mer anslår.
Uncle Khalid ett med- somaliskt hängt självt. Han kunde inte uthärda den något mera skammen och misären. Världen har inget att förlägga för oss. Maj är oss är inte människor nog, mig var mycket ledsen att höra nyheterna av död för Uncle Khalid. Smärta av att se en med- landsmandöd var för mycket för mama. Hon återställde aldrig efter den tragiska episod, kopplar ihop med erfara på havet, henne dog några veckor mer sistnämnd. Mamaen kunde inte flyga away kick, även om hon nådde andra sidan. Jag var rörd till ett familjehem efter mama'sens död. Borttappad I en fostra som jag kunde aldrig byta ut. Jag cherished mamaen. Jag kunde inte staget i Spanien på grund av smärta av den losing mamaen, så jag gick till Kanada.
Förlägga för hennes barn, Uncle Khalid som är borttappad hans liv för att önska till flyktdöd och sökande av en fristad, varför den så grymma världen, mama var endast pröva att finna en kassaskåp.
Jag vet inte, varför det är så svårt att folket förstår, mitt erfar är ett ärr i mitt varar besvärad och hjärta.
Denna artikel inspirerades av Lady Aisha… upptäckt för förmiddag för vän I en stilla.
Vid Rashid Zuberu
Разрывы от рая
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Моя мумия всегда тревожилась о мне теряя мою жизнь. Было ее сновидением, котор нужно увидеть меня в школе и пойти доктора. Она сказала что большой вещью в жизни должна была быть холопка к другим TAK, CTO аллах сможет благословить вас и что вы должны иметь большое сердце для того чтобы содержать нищеты жизни.
Моя мумия была внутренн варящ один день whiles я была вне играть с моими друзьями; все из неожиданного группа в составе вооруженные люди в виллисе get out и начали включение в всем направлении. Некоторые из моих друзей были съемкой, я побежали насколько я был в состоянии на моих tinny ногах. Моя мать была кричащ и screaming на мне. Она была плачущ и проклинающ меня для близко терять мою жизнь по мере того как она держала меня плотно к ее комоду. Разрывы видеть меня живой упали от ее щек. Я был огорченн для моих друзей по мере того как они не смогли сделать его. Агония терять моих друзей помедлит дальше для всегда. Scares излишнего гражданской войны.
Жизни много невиновных детей, растрепанных одежд много widows и костлявых щек вдовцов. Будет поистине рассказом никогда не кончаясь войны. Наши люди были уменьшены к попрошайкам. Мы не имеем никакие ресурсы поэтому не сообщен наш plight, жизни покалеченных детей не делает новости. Сво не делает новости когда наши мати убиты, наши отцы убейте. Сво не если мы barbaric, оно не если мир никогда не видел такие поступки зверства раньше. Мы друг потому что мы будем Somalis и африканцами. Будет самым опасным местом на земле, котор нужно быть, но она только делает новости когда оружия украдены, когда корабли высоко подняты домкратом. Мы не передадим вверх борьба за мир как раз потому что мир забывал нас. Мы не позаботим для наших детей никакое дело форы; мы позаботим для нашей земли. Они говорят мы будет вылтинным из строя положением; не будет выхода для нашей ситуации поэтому мы оставлены для того чтобы погибнуть. Я осуществляю что когда одно перемещает дорога штормов и положения выветривания жизни в глазе много ураганов, выживание обусловливает прочностью одних будет. Наши поддачи много, нашими жалобами несколько. И все вперед мы люди Сомали знали земля держит, никакое дело наш plight без ресервирований.
Мы должны двинуть к границе эфиопии где мы жили в шатрах и открытых космосах. Оно было горяче но вы не имели никакой выбор. Жизнь беженца, живущ в по-разному стране, говоря по-разному диалект. Где вы осмотрены с подозрением. Вы должны доказать. Если вы будете африканцем, то свой двойной трагизм как ваша тождественность может быть contentious так много сельские африканцы не зарегистрирован на рождение. Вы будете зафиксированы вверх на индефинитный период до ваша тождественность будет доказана.
Жизнь беженца забытое одним. Открытая польза средств массовой информации вы для публикуемости; NGOs и inter-governmental агенство используют вас как инструмент для их работы и как середины livelihood. Вы не можете постигнуть ежедневные схватки что беженцы идут до конца, психологический trauma терять вашу тождественность, вашу влюбленность одни, вашу семью, открытый расизм и лицемерность. Вы будете только инструментом для больше нищеты и страхом. Ничего может компенсировать на жизнь вы теряли. Люди, котор вы оставили позади, возможности вашего homeland.
На дороге к эфиопии, была человек и его семья который имели полностью их владение на их головке, trekking длиннее путешествие вместе с тысячами нас исчезая воевать. Был этот мальчик имел AK 47 в его руке, я могут никогда не забывать это по мере того как она была травмировать опыт, котор я всегда witness; не выровняйте близко терять мою жизнь был как травматично как это. Мальчик wielding пушка пришел за нами, call on человек и снял его. Женщина при разрывы капая вниз с ее глаз держала дальше туго к их маленькому мальчику и спрашивала, что он посмотрело по мере того как они trek вдоль путешествия. Она не смогла держать ее разрывы, котор ни те смогли она смотрят ее мертвого супруга. Много потеряли их жизни на путешествии или через голод и жажду или через бочонок пушки.
Назад в эфиопии, котор мы боролись для того чтобы справиться с жизнью как беженец, моя мумия go around для того чтобы искать еда в лагерях поэтому я смог получить что-то съесть. Мы не имели никакую деньг и должны сделать с нормирования продовольствия.
Моя работа найденная матью в лагере по мере того как мы не имели никакую деньг на нас и ей была критической если мы должны выдержать. Деньг, котор она получила доказала критическое по мере того как мы должны оплатить нашу дорогу через путешествие на пустыне к Испании. Наша шлюпка capsized но мумия не препятствовала бы для того чтобы пойти меня, она держала меня как яичко. Оно было поэтому холод, я посмотрел глубоко в моих глазах мумии и for the first time на нашем путешествии, котор я увидел страх. Страх 10 год - старый малыш не смог понять. Сво было чудо но мы были сохранены испанскими службами береговой охраны. Моя мумия была поспешена к стационару для обработки. Она имела синяки повсюду и была очень холодна.
На лагере на испанском острове. Оно было как тюрьма, trauma было ничего сравненным к нашим летам труженичества на улицах Сомали. Вы more like преступник чем человек изыскивая более лучшее и безопасное место для того чтобы жить. Моя мумия заплачет ежедневно; она не смогла верить ее глазам на визировании настолько много горемычных африканцев. Она предпочесла бы умереть в Сомали чем ой плашке на острове в бедственном положении без конца в визировании. Мы были птицами в клетке - птица клетки была более соотвествующей.
Дядюшка Khalid повиснутое сомалийское собрата. Он не смог принести стыд и нищету больше. Мир не имеет никакое место для нас. May быть мы не будем людьми достаточно, я были очень унылы услышать новости смерти дядюшки Khalid. Боль видеть смерть человека страны собрата была too much для mama. Она никогда не взяла с тех пор тот трагичный эпизод, пару с опытом на море, она умерла немного неделей более поздно. Mama не смогло лететь отсутствующий максимум хотя она достигла другую сторону. Я был двинут к foster дому после смерти mama. Я потерял мать, котор я смог никогда не заменять ть. Я взлелеял mama. Я не смог остаться в Испании из-за боли losing mama, поэтому я пошел к Канаде.
Почему мир настолько жестокосердный, mama только пытался найти безопасное место для ее ребенка, дядюшка Khalid потерял его жизнь для хотеть избеубежать смерть и изыскивать святилище.
Я не знаю почему настолько трудно для людей понять, мои опыты буду шрамом в моем разуме и сердцем.
Эта статья была воодушевляна повелительницей Aisha… друг, котор я все еще открываю.
Rashid Zuberu
Scheuren van Hemel
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Mijn mum maakte zich altijd over me ongerust die mijn leven verliest. Het was haar droom om me te zien in school en een arts te worden. Zij zei dat het grootste ding in het leven een bediende moest zijn aan anderen zodat Allah u kan zegenen en dat u een groot hart moet hebben om het levensmiseries te bevatten.
Mijn mum was binnen kokend één dag whiles ik was buiten het spelen met mijn vrienden; plotseling ging een groep bewapende mensen in jeep weg en begon in al richting in brand te steken. Sommige van mijn vrienden waren ontsproten, liep ik voor zover ik op mijn tinny voeten kon. Mijn moeder schreeuwde en gilde bij me. Zij schreeuwde en vervloekte me voor bijna het verliezen van mijn leven aangezien zij me vast aan haar borst hield. De scheuren van het zien van levend me vielen van haar wangen. Ik was droevig voor mijn vrienden aangezien zij niet het konden maken. De ondraaglijke pijn van het verliezen van mijn vrienden zal voor ooit treuzelen. De schrik van een ongewenste burgeroorlog.
Het leven van vele onschuldige kinderen, tattered kleren van vele weduwen en de knokige wangen van widowers. Het is het ware verhaal van een eeuwigdurende oorlog. Onze mensen zijn verminderd tot bedelaars. Wij hebben geen middelen zodat wordt onze benarde toestand niet gemeld, maakt het leven van verminkte kinderen geen nieuws. Zijn maakt geen nieuws wanneer onze moeders worden gedood, worden onze vaders gedood. Zijn niet alsof wij barbaars zijn, is het niet alsof de wereld nooit dergelijke handelingen van brutalities voordien heeft gezien. Wij zijn verschillend omdat wij Somaliërs en Afrikanen zijn. Het is de gevaarlijkste plaats ter wereld om te zijn, nog maakt het slechts het nieuws wanneer de wapens worden gestolen, wanneer de schepen hoog worden opgevijzeld. Wij zullen niet de strijd voor vrede opgeven enkel omdat de wereld ons heeft vergeten. Wij zullen voor onze kinderen geen kwestie de kansen geven; wij zullen voor ons land geven. Zij zeggen wij een ontbroken Staat zijn; er is geen remedie voor onze situatie zo wij om worden verlaten om te komen. Ik realiseer dat wanneer men de weg van het levensverwering onweren en status in het oog van vele orkanen reist, de overleving bepaalt door de sterkte van degenen zal is. Onze offers zijn velen, onze klachten weinigen geweest. En allen langs wisten wij de inwoners van Somalië wat het land, geen kwestie onze benarde toestand zonder reserves houdt.
Wij moesten ons aan de grens van Ethiopië bewegen waar wij in tenten en open ruimten leefden. Het was heet maar u had geen keus. Het leven van een vluchteling, die in een verschillend land, het spreken verschillend dialect leeft. Waar u met verdenking wordt bekeken. U moet bewijzen. Als u een Afrikaan bent, kan zijn dubbele tragedie als uw identiteit controversieel zijn aangezien vele landelijke Afrikanen niet bij geboorte worden geregistreerd. U zal omhoog worden gesloten want een onbepaalde periode tot uw identiteit wordt bewezen.
Het leven van een vluchteling is vergeten één. De open massamedia gebruiken u voor publiciteit; NGOs en het intergouvernementele agentschap gebruiken u als hulpmiddel voor hun werk en als levensonderhoud. U kunt de dagelijkse strijd begrijpen niet dat de vluchtelingen, het psychologische trauma van het verliezen van uw identiteit, uw liefdedegenen, uw familie, open racisme en de schijnheiligheid door gaan. U bent slechts een hulpmiddel voor meer ellende en vrees. Niets kan voor het leven herstellen dat u hebt verloren. De mensen die u, de kansen van uw geboorteland erachter hebt weggegaan.
Op de weg aan Ethiopië, waren er een mens en zijn familie die al hun bezit op hun hoofd hadden, trekking de lange reis samen met duizenden ons die het vechten vluchten. Er was deze jongen die AK 47 in zijn hand had, kan ik dit nooit vergeten aangezien het de traumatismeervaring was ik ooit had moeten getuigen; was bijna niet zelfs verliezen van mijn leven zo traumatisch zoals dit. De jongen die het kanon hanteert kwam achter ons, nodigde de man uit en ontsproot hem. De vrouw met scheuren die onderaan haar ogen druipen die vast aan hun kleine jongen worden gehouden en gevraagd hem niet te kijken aangezien zij trek langs de reis. Zij kon niet houden haar scheuren ook niet zij haar dode echtgenoot konden bekijken. Velen verloren hun leven op de reis of door honger en dorst of door het vat van een kanon.
Terug in Ethiopië worstelden wij om aan het leven het hoofd te bieden aangezien een vluchteling, mijn mum rond voedsel in de kampen zal gaan zoeken zodat kon ik iets ertoe brengen om te eten. Wij hadden geen geld en moesten met voedsel het rantsoeneren doen.
Mijn moeder vond het werk in het kamp aangezien wij geen geld op ons hadden en het essentieel was als wij moeten overleven. Het geld dat zij gebleken essentieel is geworden aangezien wij moesten onze manier door een reis betalen op de woestijn aan Spanje. Onze boot kapseiste maar mum niet van me zou laten gaan, hield zij me als een ei. Het was zo koud, keek ik diep in mijn mumogen en voor het eerst op onze reis zag ik vrees. Een vrees een 10 éénjarigenjong geitje kon niet begrijpen. Zijn was een mirakel maar wij werden gered door de Spaanse kustwacht. Mijn mum werd meegesleept aan het ziekenhuis voor behandeling. Zij had over kneuzingen helemaal en was zeer koud.
Bij het kamp op het Spaanse eiland. Het was als een gevangenis, was het trauma niets in vergelijking met onze jaren van zware arbeid op de straten van Somalië. U bent meer als een misdadiger dan mens die een betere en veiligere plaats willen leven. Mijn mum zal elke dag schreeuwen; zij kon niet haar ogen bij het gezicht van zo vele miserabele Afrikanen geloven. Zij zou in Somalië verkozen hebben te sterven dan gekomen matrijs op een Eiland in een miserabele situatie zonder eind in gezicht. Wij waren vogels in een kooi - een kooivogel was meer aangewezen.
Oom Khalid een medeSomaliër hing zich. Hij kon niet de schande en de ellende meer dragen. De wereld heeft geen plaats voor ons. Mag zijn wij zijn genoeg geen mensen, was ik zeer droevig om het nieuws van de dood van Oom te horen Khalid. De pijn van het zien van een mededood van de landmens was teveel voor mama. Zij kreeg nooit sinds die tragische episode, paar met de op zee ervaring terug, stierf zij een paar later weken. Mama kon niet hoog wegvliegen hoewel zij de andere kant bereikte. Ik werd verplaatst naar een pleeghuis na mama dood. Ik verloor een moeder ik nooit kon vervangen. Ik koesterde mama. Ik kon niet in Spanje wegens de pijn van verliezende mama blijven, zodat ging ik naar Canada.
Waarom de zo wrede wereld, mama slechts probeerde om een veilige plaats voor haar kind te vinden, verloor Oom Khalid zijn leven voor het willen aan dood ontsnappen en het zoeken van een heiligdom.
Ik weet niet waarom het voor mensen zo moeilijk is te begrijpen, zijn mijn ervaringen een litteken in mijn mening en hart.
Dit artikel werd geïnspireerd door Dame Aisha… een vriend ik nog ontdek.
Door Rashid Zuberu
دموع من سماء
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
أقلق [موم] ي دائما حول ي يخسر حياتي. هو كان حلمه أن يرىني في مدرسة وأصبحت دكتورة. هو قال أنّ كان الشيء عظيمة في حياة أن يكون خادمة إلى أخرى [س ثت] الله يستطيع باركت أنت وأنّ أنت يضطرّ يتلقّى قلب كبيرة أن يحتوي حياة شقاء.
كان [موم] ي داخليّة يطبخ واحدة يوم [وهيلس] أنا كان خارج يلعب مع صديقاتي; طلع كلّ من فجائيّة مجموعة من رجال مسلّحة في عربة جيب وبدأ إشعال في كلّ اتّجاه. كان بعض من صديقاتي طلقة خردق, أنا ركض [أس فر س] أنا استطعت على أقدامي صفيحيّة. كان أمي يصيح ويصرخ في ي. هو كان يصرخ ويلعنني ل تقريبا يخسر حياتي بما أنّ هو أمسكني مشدودة إلى قفص صدره. [فلّ] دموع من يرىني حيّة من وجناته. أنا كنت آسفة لصديقاتي بما أنّ هم استطاع لم يجعل هو. سيتريّث الالألم من يخسر صديقاتي فوق ل في أيّ وقت. الذعر من حرب أهليّة غيرمطلوب.
الحيوات من كثير أطفال بريئة, ال [تتّرد] ملابس من كثير أرملة والوجنات عظميّة أرامل. هو ال يصحّ قصة من حرب [نفر ندينغ]. قلّدت الناسنا يتلقّى يكون إلى متسولات. نحن نتلقّى ما من موردات لذلك لا يفاد تعهدنا, الحيوات من يبتر أطفال لا يجعل أخبار. لا يجعل ه أخبار عندما أمهاتنا قتلت, آباءنا قتلت. ه لا [أس يف] نحن [بربريك], ليس هو [أس يف] العالم يتلقّى أبدا يرى هذا أعمال الوحشيّ من قبل. نحن مختلفة لأنّ نحن نكون [سمليس] وإفريقيات. هو المكان خطرة أكثر على أرض أن يكون, مع ذلك يجعل هو فقط الأخبار عندما أسلحة سرقت, عندما سفن عاليا رفعت. نحن لن نعطي فوق المعركة لسلام فقط لأنّ العالم كان قد نسينا. نحن سنهتمّ لأطفالنا ما من أمر الأرجحية; نحن سنهتمّ لأرضنا. هم يقولون نحن [فيلد] دولة; هناك ما من علاج لحالتنا لذلك تركت نحن أن يهلك. أنا أحقّق أنّ عندما يسافر واحدة الطريق الحياة [وثرينغ] عواصف والموقف في العين من كثير أعاصير, بقاء يحدّد بالقوة من أحد يريد. قد كان تضحياتنا كثير, شكاوينا قليل. وكلّ جانبا عرف نحن الالناس صومال ماذا الأرض يمسك, ما من أمر تعهدنا دون تحفظات.
نحن اضطرّ تحرّكت إلى الحافة أثيوبيا حيث نحن عشنا في خيم و [أبن سبس]. هو كان حارّة غير أنّ تلقّى أنت ما من إختبار. حياة من لاجئ, يعيش في بلد مختلفة, يتكلّم عامية مختلفة. حيث أنت يكون شاهدت مع توهم. أنت يضطرّ برهنتبنفسي. إن أنت تكون إفريقية, مأساته مزدوجة كهويتك يستطيع كنت مشاكسة [أس مني] إفريقيات ريفيّة لا يسجّل في ولادة. أنت كنت ستقفل فوق لفترة غيرمحدّد حتّى برهنت هويتك.
الحياة من لاجئ نسيت واحدة. يستعمل ال [مسّ مديوم] مفتوحة أنت لإشهار; ال يستعمل [نغس] و [إينتر-غفرنمنتل جنسي] أنت كأداة لعملهم وك [منس] الرزق. أنت يستطيع لا يتضمّن الكفاح يوميّة أنّ يذهب لاجئ كلّيّا, الجرح نفسانيّة من يخسر هويتك, حالت حبّك أحد, أسرتك, العنصرية مفتوحة ونفاق. أنت فقط أداة ل كثير شقاء وخوف. لاشيء يستطيع عوّضت للحياة أنّ أنت قد خسرت. الالناس أنت تركت وراء, الفرصة من وطنك.
على الطريق إلى أثيوبيا, كان هناك رجل وأسرته الذي تلقّى كلّهم امتلاك على رأسهم, يسير السفر طويلة مع الآلاف من نا يهرب ال يتنازع. هناك كان هذا فتى الذي تلقّى [أك] 47 في يده, أنا يستطيع أبدا نسيت هذا بما أنّ هو كان ال أكثر يصدم خبرة أنا تلقّى في أيّ وقت اضطرّت شهدت; لا ساويت تقريبا يخسر حياتي كان مثل جرحية بما أنّ هذا. أتى الفتى يعالج المسدّس مدفع خلف نا, [كلّ ون] الرجل وقذفه. أمسك الإمرأة مع دموع يتقطّر نزولا إلى ه أعين فوق ضيّقا إلى فتىهم صغيرة وسأله لا أن ينظر بما أنّ هم رحلة شاقة على طول السفر. هو استطاع لم يمسكه دموع لا استطاع هو ينظر في زوجه ميّتة. كثير خسر حيواتهم على السفر إمّا من خلال حالة جوع وحالة عطش أو من خلال البرميل من مسدّس مدفع.
[غو رووند] إلى الخلف في أثيوبيا نحن كافحنا أن يواجه مع حياة كلاجئ, [موم] ي أن يفتّش طعام في المخيمات لذلك أنا استطاع حصلت شيء أن يأكل. نحن تلقّينا ما من مال واضطرّ أتمّت مع طعام يحصّص.
ي أم كان يؤسّس عمل في المخيم بما أنّ نحن تلقّينا ما من مال على نا وهو حاسمة إن نحن نكون أن يبقى. برهن المال هو حصل حاسمة بما أنّ نحن اضطرّ دفعت طريقنا من خلال سفر على الصحراء إلى إسبانيا. انقلب زورقنا غير أنّ [موم] لم يترك ذهبت من ي, هو أمسكني مثل بيضة. هو كان لذلك برد, نظر أنا عميقا في ي [موم] أعين و [فور ث فيرست تيم] على سفرنا أنا رأيت خوف. خوف 10 [ير-ولد] جدية استطاع لم يفهم. ه كان معجزة غير أنّ أنقذت نحن كان بالإسبانيّة ساحل حارسات. استعجلت [موم] ي كان إلى المستشفى لمعالجة. هو تلقّى كدمات [ألّ وفر] وكان جدّا باردة.
في المخيم على الجزيرة إسبانيّة. هو كان مثل سجن, الجرح كان لاشيء يقارن إلى سنوننا الكدح على الشوارع صومال. أنت أشبه مجرمة من إنسان يبحث جيّدة ومكان آمنة أن يعيش. سيصرخ [موم] ي يوميّة; هو استطاع لم يصدّه أعين في الجهاز تسديد من هكذا كثير إفريقيات هزيلة. هو فضّل أن يموت في صومال من يؤتى قالب على جزيرة في حالة هزيلة بلا نهاية في جهاز تسديد. نحن كنّا عصافير في قفص - قفص كان عصفور أكثر مناسبة.
عمة خالد رفيقة صوماليّة مشنوقبنفسي. هو استطاع لم يحمل العار وشقاء بعد الآن. يتلقّى العالم ما من مكان ل نا. يمكن كنت نحن ليس أناس بكفاية, أنا كان جدّا حزينة أن يسمع الأخبار من عمة خالد موت. كان الألم من يرى رفيقة بلد رجل موت [توو موش] ل [مما]. هو أبدا استردّ منذ ذلك الحين أنّ حلقة مأساويّة, زوج مع الخبرة في بحث, هو مات [ا فو] أسابيع فيما بعد. [مما] استطاع لم يطر إرتفاع بعيدة رغم أنّ هو بلغ الأخرى جانب. أنا كان تحرّكت إلى منزل متبنّية بعد [مما] موت. أنا خسرت أم أنا استطاع أبدا استبدلت. أنا دللت [مما]. أنا استطاع لم يبقى في إسبانيا بسبب الألم من [مما] خاسرة, لذلك ذهب أنا إلى كندا.
لما العالم هكذا قاسية, [مما] كان فقط حاول أن يجد مكان آمنة لطفلته, خسر عمة خالد حياته ل يريد أن يهرب موت ويبحث ملجأ.
أنا لا أعرف لما هو يكون هكذا يصعب لالناس أن يفهم, خبراتي شطب في عقلي وقلب.
ألهمت هذا مادة كان بسيدة [أيشا]… صديقة أنا أكون بعد أكتشف.
برشيد [زوبرو]
|
|
| October 10, 2008 | 5:06 PM |
|
|
 |
Tears from Heaven
available in: (original) | | | | | | | | |
|
My mum always worried about me losing my life. It was her dream to see me in school and become a doctor. She said that the greatest thing in life was to be a servant to others so that Allah can bless you and that you have to have a big heart to contain life miseries.
My mum was inside cooking one day whiles I was outside playing with my friends; all of a sudden a group of armed men in a jeep got out and started firing in all direction. Some of my friends were shot, I ran as far as I could on my tinny feet. My mother was shouting and screaming at me. She was crying and cursing me for nearly losing my life as she held me tight to her chest. Tears of seeing me alive fell from her cheeks. I was sorry for my friends as they could not make it. The agony of losing my friends will linger on for ever. The scares of an unwanted civil war.
The lives of many innocent children, the tattered clothes of many widows and the bony cheeks of widowers. It’s the true story of a never ending war. Our people have been reduced to beggars. We have no resources so our plight is not reported, the lives of mutilated children do not make news. Its does not make news when our mothers are killed, our fathers are killed. Its not as if we are barbaric, it’s not as if the world has never seen such acts of brutalities before. We are different because we are Somalis and Africans. It’s the most dangerous place on earth to be, yet it only makes the news when weapons are stolen, when ships are high jacked. We will not give up the fight for peace just because the world has forgotten us. We will care for our children no matter the odds; we will care for our land. They say we are a failed State; there is no remedy for our situation so we are left to perish. I realize that when one travels the road of life weathering storms and standing in the eye of many hurricanes, survival is determine by the strength of ones will. Our sacrifices have been many, our complaints few. And all along we the people of Somalia knew what the land holds, no matter our plight without reservations.
We had to move to the border of Ethiopia where we lived in tents and open spaces. It was hot but you had no choice. A life of a refugee, living in a different country, speaking different dialect. Where you are viewed with suspicion. You have to prove yourself. If you are an African, its double tragedy as your identity can be contentious as many rural Africans are not registered at birth. You will be locked up for an indefinite period till your identity is proven.
The life of a refugee is a forgotten one. The open mass media use you for publicity; the NGOs and inter-governmental agency use you as a tool for their work and as a means of livelihood. You cannot comprehend the daily struggles that refugees go through, the psychological trauma of losing your identity, your love ones, your family, the open racism and hypocrisy. You are only a tool for more misery and fear. Nothing can atone for the life that you have lost. The people you left behind, the opportunities of your homeland.
On the road to Ethiopia, there was a man and his family who had all their possession on their head, trekking the long journey along with the thousands of us fleeing the fighting. There was this boy who had AK 47 in his hand, I can never forget this as it was the most traumatizing experience I had ever had to witness; not even nearly losing my life was as traumatic as this. The boy wielding the gun came behind us, called on the man and shot him. The woman with tears dripping down her eyes held on tight to their little boy and asked him not to look as they trek along the journey. She couldn’t hold her tears neither could she look at her dead husband. Many lost their lives on the journey either through hunger and thirst or through the barrel of a gun.
Back in Ethiopia we struggled to cope with life as a refugee, my mum will go around to look for food in the camps so I could get something to eat. We had no money and had to do with food rationing.
My mother found work in the camp as we had no money on us and it was crucial if we are to survive. The money she got proved crucial as we had to pay our way through a journey on the desert to Spain. Our boat capsized but mum wouldn’t let go of me, she held me like an egg. It was so cold, I looked deep in my mum eyes and for the first time on our journey I saw fear. A fear a 10 year old kid could not understand. Its was a miracle but we were saved by the Spanish coast guards. My mum was rushed to the hospital for treatment. She had bruises all over and was very cold.
At the camp on the Spanish island. It was like a prison, the trauma was nothing compared to our years of toil on the streets of Somalia. You are more like a criminal than human seeking a better and safer place to live. My mum will cry everyday; she couldn’t believe her eyes at the sight of so many miserable Africans. She would have preferred to die in Somalia than come die on an Island in a miserable situation with no end in sight. We were birds in a cage – a cage bird was more appropriate.
Uncle Khalid a fellow Somali hanged himself. He couldn’t bear the shame and misery any more. The world has no place for us. May be we are not humans enough, I was very sad to hear the news of Uncle Khalid death. The pain of seeing a fellow country man death was too much for mama. She never recovered since that tragic episode, couple with the experience at sea, she died a few weeks later. Mama could not fly away high although she reached the other side. I was moved to a foster home after mama’s death. I lost a mother I could never replace. I cherished mama. I couldn’t stay in Spain because of the pain of losing mama, so I went to Canada.
Why the world so cruel, mama was only trying to find a safe place for her child, Uncle Khalid lost his life for wanting to escape death and seeking a sanctuary.
I don’t know why it’s so difficult for people to understand, my experiences are a scar in my mind and heart.
This article was inspired by Lady Aisha…a friend I am still discovering.
By Rashid Zuberu
Larmes de ciel
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Ma maman s'est toujours inquiétée de moi perdant ma vie. C'était son rêve pour me voir à l'école et pour aller bien à un docteur. Elle a dit que la plus grande chose dans la vie était d'être un domestique à d'autres de sorte qu'Allah puisse vous bénir et que vous devez avoir un grand coeur pour contenir des misères de la vie.
Ma maman était intérieure faisant cuire un jour me passe était en dehors du jeu avec mes amis ; toute la soudain un groupe d'hommes armés dans une jeep est sortie et a commencé la mise à feu dans toute la direction. Certains de mes amis étaient projectile, j'ont couru dans la mesure où j'ai pu sur mes pieds grêles. Ma mère était criante et criante à moi. Elle était pleurante et me maudissant pour perdre presque ma vie car elle m'a jugé serré à son coffre. Les larmes de me voir vivant sont tombées de ses joues. J'étais désolé pour mes amis car ils ne pourraient pas le faire. L'agonie de perdre mes amis s'attardera dessus pour jamais. Les alarmes d'une guerre civile non désirée.
Les vies de beaucoup d'enfants innocents, des vêtements déchirés en lambeaux de beaucoup de veuves et des joues osseuses des veufs. C'est l'histoire vraie d'une guerre interminable. Nos personnes ont été réduites aux mendiants. Nous n'avons aucune ressource ainsi notre situation difficile n'est pas rapportée, les vies des enfants mutilés ne font pas des nouvelles. Son ne fait pas des nouvelles quand nos mères sont tuées, nos pères sont tués. Son pas comme si nous sommes barbares, il n'est pas comme si le monde n'a avant jamais vu de tels actes des brutalités. Nous sommes différents parce que nous sommes Somalis et Africains. C'est l'endroit le plus dangereux sur terre à être, pourtant il fait seulement les nouvelles quand des armes sont volées, quand des bateaux sont haut mis sur cric. Nous n'abandonnerons pas le combat pour la paix juste parce que le monde nous a oubliés. Nous ne nous occuperons de nos enfants aucune matière la chance ; nous entretiendrons notre terre. Ils disent que nous sommes un état échoué ; il n'y a aucun remède pour notre situation ainsi nous sommes laissés pour périr. Je me rends compte que quand on voyage la route de la désagrégation de la vie donne l'assaut à et se tenant dans l'oeil de beaucoup d'ouragans, survie est détermine par la force de ceux. Nos sacrifices ont été beaucoup, nos plaintes peu. Et tous le long nous le peuple de la Somalie avons su ce que la terre tient, aucune matière notre situation difficile sans réservations.
Nous avons dû nous déplacer à la frontière de l'Ethiopie où nous avons vécu dans les tentes et les espaces ouverts. Il faisait chaud mais vous n'avez eu aucun choix. Une vie d'un réfugié, vivant dans un pays différent, dialecte différent parlant. Là où vous êtes regardé avec le soupçon. Vous devez se prouver. Si vous êtes un Africain, sa double tragédie en tant que votre identité peut être controversable autant d'Africains ruraux ne sont pas enregistrées à la naissance. Vous serez enfermé pendant une période indéfinie jusqu'à ce que votre identité soit prouvée.
La vie d'un réfugié est oubliée. Les mass media ouverts vous emploient pour la publicité ; les O.N.G.s et l'agence intergouvernementale vous emploient comme outil pour leur travail et en tant que des moyens de vie. Vous ne pouvez pas comprendre les luttes quotidiennes que les réfugiés interviennent, le trauma psychologique de perdre votre identité, votre amour ceux, votre famille, le racisme ouvert et l'hypocrisie. Vous êtes seulement un outil pour plus de misère et crainte. Rien ne peut se reconcilier pour la vie que vous avez perdue. Le peuple que vous avez laissé, les occasions de votre patrie.
Sur la route vers l'Ethiopie, il y avait un homme et sa famille qui ont eu toute leur possession sur leur tête, trekking le long voyage avec les milliers de nous se sauvant le combat. Il y avait ce garçon qui a eu AK 47 dans sa main, je peut ne jamais oublier ceci car il était traumatiser l'expérience que j'avais jamais dû être témoin ; pas égalisez perdre presque ma vie était aussi traumatique que ceci. Le garçon utilisant le pistolet est venu derrière nous, a invité l'homme et l'a tiré. La femme avec des larmes s'égouttant en bas de elle des yeux s'est tenue dessus fortement sur leur petit garçon et lui a demandée de ne pas regarder comme ils voyage le long du voyage. Elle ne pourrait pas la tenir des larmes que ni l'un ni l'autre ne pourraient elle regardent son mari mort. Beaucoup ont perdu leurs vies sur le voyage par la faim et la soif ou par le baril d'un pistolet.
En arrière en Ethiopie que nous avons lutté pour faire face à la vie en tant que réfugié, ma maman circulera pour rechercher la nourriture dans les camps ainsi je pourrais obtenir quelque chose manger. Nous n'avons eu aucun argent et avons dû faire avec le rationnement de nourriture.
Mon travail trouvé par mère dans le camp car nous n'avons eu aucun argent sur nous et lui était crucial si nous devons survivre. L'argent qu'elle a obtenu a prouvé crucial pendant que nous devions payer notre voie par un voyage sur le désert en Espagne. Notre bateau a chaviré mais la maman ne laisserait pas aller de moi, elle m'a tenu comme un oeuf. Il était ainsi froid, j'ai regardé profondément dans mes yeux de maman et pour la première fois sur notre voyage que j'ai vu la crainte. Une crainte qu'un enfant de 10 ans ne pourrait pas comprendre. Son était un miracle mais nous avons été sauvés par les gardes côtières espagnoles. Ma maman a été précipitée à l'hôpital pour le traitement. Elle a eu des contusions partout et était très froide.
Au camp sur l'île espagnole. Il était comme une prison, le trauma n'était rien comparé à nos années de travail dur sur les rues de la Somalie. Vous êtes plutôt un criminel que l'humain cherchant un meilleur et plus sûr endroit de vivre. Ma maman pleurera journalier ; elle ne pourrait pas la croire des yeux à la vue de tant d'Africains malheureux. Elle aurait préféré mourir en Somalie que la matrice venue sur une île dans une situation malheureuse sans l'extrémité en vue. Nous étions des oiseaux dans un camp - un oiseau de camp était plus approprié.
Oncle Khalid Somalien d'un camarade s'est accroché. Il ne pourrait soutenir la honte et la misère plus. Le monde n'a aucun endroit pour nous. Pouvons être nous ne sommes pas assez des humains, j'étions très tristes d'entendre les nouvelles de la mort d'oncle Khalid. La douleur de voir une mort d'homme de pays de camarade était trop pour la maman. Elle jamais n'a depuis récupéré cet épisode tragique, couple avec l'expérience en mer, elle est morte quelques semaines plus tard. La maman ne pourrait pas voler la haute partie bien qu'elle ait atteint l'autre côté. J'ai été déplacé à une maison adoptive après la mort de la maman. J'ai perdu une mère que je pourrais ne jamais remplacer. J'ai aimé la maman. Je ne pourrais pas rester en Espagne en raison de la douleur de la maman perdante, ainsi je suis allé au Canada.
Pourquoi le monde si cruel, maman essayait seulement de trouver un endroit sûr pour son enfant, oncle Khalid perdu sa vie pour vouloir échapper à la mort et chercher un sanctuaire.
Je ne sais pas pourquoi il est si difficile que les personnes comprennent, mes expériences suis une cicatrice dans mon esprit et coeur.
Cet article a été inspiré par Madame Aisha… un ami que je découvre toujours.
Par Rashid Zuberu
Rasgones del cielo
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Mi momia se preocupó siempre de mí que perdía mi vida. Era su sueño para verme en escuela y para sentir bien a un doctor. Ella dijo que la cosa más grande de la vida era ser criado a otros de modo que Allah pueda bendecirle y que usted tiene que tener un corazón grande para contener miserias de la vida.
Mi momia era interior cocinando un día me pasa estaba fuera de jugar con mis amigos; todo el repentino un grupo de hombres armados en un jeep salió y comenzó de la leña en toda la dirección. Algunos de mis amigos eran tiro, yo funcionaron por lo que podía en mis pies de hojalata. Mi madre era de grito y de griterío en mí. Ella era gritadora y que me maldecía para casi perder mi vida pues ella me sostuvo apretado a su pecho. Los rasgones de verme vivo cayeron de sus mejillas. Estaba apesadumbrado para mis amigos pues no podrían hacerlo. La agonía de perder a mis amigos se rezagará encendido para siempre. Los sustos de una guerra civil indeseada.
Las vidas de muchos niños inocentes, de las ropas hechas andrajos de muchas viudas y de las mejillas huesudas de viudos. Es la historia verdadera de una guerra interminable. Han reducido a nuestra gente a los mendigos. No tenemos ningún recurso así que nuestro apuro no se divulga, las vidas de niños mutilados no hace noticias. Su no hace noticias cuando matan a nuestras madres, nuestros padres se matan. Su no como si somos barbáricos, no es como si el mundo nunca ha visto tales actos de brutalidades antes. Somos diferentes porque somos Somalis y africanos. Es el lugar más peligroso en la tierra a ser, con todo hace solamente las noticias cuando se roban las armas, cuando las naves arriba se alzan con el gato. No daremos para arriba la lucha para la paz apenas porque el mundo se ha olvidado de nosotros. No cuidaremos para nuestros niños ninguna materia las probabilidades; cuidaremos para nuestra tierra. Dicen que somos un estado fallado; no hay remedio para nuestra situación así que nos dejan para fallecer. Realizo que cuando viaja uno el camino de las tormentas y de la situación del desgaste por la acción atmosférica de la vida en el ojo de muchos huracanes, es la supervivencia se determina por la fuerza de unas. Nuestros sacrificios han sido muchos, nuestras quejas pocos. Y todos adelante la gente de Somalia sabíamos lo que sostiene la tierra, ninguna materia nuestro apuro sin reservaciones.
Tuvimos que trasladarnos a la frontera de Etiopía en donde vivimos en tiendas y espacios abiertos. Era caliente pero usted no tenía ninguna opción. Una vida de un refugiado, viviendo en un diverso país, diverso dialecto de discurso. Donde le ven con la suspicacia. Usted tiene que probarse. Si usted es un africano, su tragedia doble como su identidad puede ser discutible tantos africanos rurales no se coloca en el nacimiento. Para arriba le trabarán por un período indefinido hasta que se prueba su identidad.
La vida de un refugiado es olvidada. Los medioses de comunicación abiertos le utilizan para la publicidad; los NGOs y la agencia inter-governmental le utilizan como herramienta para su trabajo y como los medios del sustento. Usted no puede comprender las luchas diarias que van los refugiados a través, el trauma psicologico de perder su identidad, su amor unos, su familia, el racismo abierto y la hipocresía. Usted es solamente una herramienta para más miseria y miedo. Nada puede atone para la vida que usted ha perdido. La gente que usted dejó detrás, las oportunidades de su patria.
En el camino a Etiopía, había un hombre y su familia que tenían toda su posesión en su cabeza, emigrando el viaje largo junto con los millares de nosotros que huían luchar. Había este muchacho que tenía AK 47 en su mano, yo puede nunca olvidarse de esto pues era traumatizar experiencia que había tenido que siempre atestiguar; no iguale casi perder mi vida era tan traumático como esto. El muchacho que manejaba el arma vino detrás de nosotros, invitó a hombre y le tiró. La mujer con los rasgones que goteaban abajo de ella los ojos sostuvo encendido firmemente a su pequeño muchacho y preguntado le para no mirar mientras que emigran a lo largo del viaje. Ella no podría sostenerla los rasgones que podría ni una ni otra ella mira a su marido muerto. Muchos perdieron sus vidas en el viaje con hambre y sed o a través del barril de un arma.
Detrás en Etiopía que luchamos para hacer frente a vida como refugiado, mi momia circundará para buscar el alimento en los campos así que podría conseguir algo comer. No teníamos ningún dinero y tuvimos que hacer con racionar del alimento.
Mi trabajo encontrado madre en el campo como no teníamos ningún dinero en nosotros y él era crucial si debemos sobrevivir. El dinero que ella consiguió probó crucial mientras que tuvimos que pagar nuestra manera con un viaje en el desierto a España. Nuestro barco volcó pero la momia no dejaría para ir de mí, ella me sostuvo como un huevo. Era así que frío, miraba profundamente en mis ojos de la momia y por primera vez en nuestro viaje que vi miedo. Un miedo que un cabrito de 10 años no podría entender. Su era un milagro pero a los guardacostas nos ahorramos españoles. Acometieron a mi momia al hospital para el tratamiento. Ella tenía contusiones por todas partes y era muy fría.
En el campo en la isla española. Era como una prisión, el trauma no era nada comparado a nuestros años del trabajo en las calles de Somalia. Usted está más bién un criminal que el ser humano que busca un lugar mejor y más seguro vivir. Mi momia gritará diario; ella no podría creerla los ojos en la vista de tan muchos africanos desgraciados. Ella habría preferido morir en Somalia que dado venido en una isla en una situación desgraciada sin extremo en vista. Éramos pájaros en una jaula - un pájaro de la jaula era más apropiado.
Tío Khalid un somalí del compañero colgado. Él no podría llevar la vergüenza y la miseria más. El mundo no tiene ningún lugar para nosotros. Podemos ser no somos seres humanos bastante, yo éramos muy tristes oír las noticias de la muerte de tío Khalid. El dolor de considerar una muerte del hombre del país del compañero era demasiado para el mama. Ella nunca recuperó desde entonces ese episodio trágico, par con la experiencia en el mar, ella murió algunas semanas más adelante. El Mama no podría volar colmo ausente aunque ella alcanzó el otro lado. Me movieron a un hogar foster después de la muerte del mama. Perdí a madre que podría nunca substituir. Acaricié a mama. No podría permanecer en España debido a el dolor del mama perdidoso, así que fui a Canadá.
Porqué el mundo tan cruel, mama intentaba solamente encontrar un lugar seguro para su niño, tío Khalid perdido su vida para desear escapar muerte y buscar un santuario.
No sé porqué es tan difícil que la gente entienda, mis experiencias soy una cicatriz en mi mente y corazón.
Este artículo fue inspirado por señora Aisha… un amigo que todavía estoy descubriendo.
Por Rashid Zuberu
Rotture da cielo
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Il mio mum si è preoccupato sempre per me che perdo la mia vita. Era il suo sogno per vederlo a scuola e per stare bene ad un medico. Ha detto che la cosa più grande nella vita era di essere un servo ad altri in moda da potere benedirlo Allah e che dovete avere un cuore grande per contenere le miserie di vita.
Il mio mum era interno cucinando un giorno lo passa il tempo era fuori del gioco con i miei amici; tutto l'improvviso un gruppo degli uomini muniti in una jeep ha uscito ed iniziato l'infornamento in tutto il senso. Alcuni dei miei amici erano colpo, io hanno funzionato per quanto ho potuto sui miei piedi tinny. La mia madre era gridante e gridante me. Era gridante lo e cursing per quasi perdere la mia vita poichè lo ha giudicato stretto alla sua cassa. Le rotture di vederlo vivo sono caduto dalle sue guancie. Ero spiacente per i miei amici poichè non potrebbero farli. L'agonia di perdere i miei amici linger sopra per mai. Gli spaventi di una guerra civile indesiderabile.
Le durate di molti bambini non colpevoli, dei vestiti stracciati di molte vedove e delle guancie ossute dei vedovi. È la storia allineare di una guerra senza fine. La nostra gente è stata ridotta ai mendicanti. Non disponiamo di mezzi in modo da la nostra situazione difficile non è segnalata, le vite dei bambini mutilati non fa le notizie. Relativo non fa le notizie quando le nostre madri sono uccise, i nostri padri sono uccisi. Relativo non come se siamo barbaric, non è come se il mondo non abbia visto mai prima tali atti dei brutalities. Siamo differenti perché siamo Somalis ed Africani. È il posto più pericoloso su terra da essere, tuttavia fa soltanto le notizie quando le armi sono rubate, quando le navi su sono sollevate. Non daremo in su la lotta per pace solo perché che il mondo li ha dimenticati. Non ci occuperemo dei nostri bambini materia le probabilità; ci preoccuperemo per la nostra terra. Dicono che siamo venuto a mancare dichiariamo; non ci è rimedio alla nostra situazione in modo da siamo lasciati per perire. Mi rendo conto che quando uno viaggia la strada di vita che espone all'aria le tempeste e la condizione nell'occhio di molti uragani, la sopravvivenza è determina dalla resistenza di un. I nostri sacrifici sono stati molti, i nostri reclami pochi. E tutti avanti la gente della Somalia abbiamo conosciuto che cosa la terra tiene, nessuna materia la nostra situazione difficile senza prenotazioni.
Abbiamo dovuto muoverci verso il bordo dell'Etiopia in cui abbiamo vissuto in tende e negli spazi all'aperto. Faceva caldo ma non avete avuti scelta. Una vita di un rifugiato, vivendo in un paese differente, dialetto differente parlante. Dove siete osservati con sospetto. Dovete dimostrarti. Se siete un Africano, la relativa doppia tragedia come vostra identità può essere polemica altretanti Africani rurali non è registrata alla nascita. Sarete bloccati in su per un periodo indefinito finchè la vostra identità è dimostrata.
La vita di un rifugiato è dimenticata. I mass-media aperti li usano per pubblicità; i NGOs e l'agenzia inter-governmental li usano come attrezzo per il loro lavoro e come mezzi di vita. Non potete comprendere le lotte quotidiane che i rifugiati vanno attraverso, il trauma psicologico di perdere la vostra identità, il vostro amore un, la vostra famiglia, il razzismo aperto e l'ipocrisia. Siete soltanto un attrezzo per più miseria e timore. Niente può atone per la vita che avete perso. La gente che avete lasciato, le occasioni della vostra patria.
Sulla strada in Etiopia, ci era un uomo e la sua famiglia che hanno avuti tutto il loro possesso sulla loro testa, trekking il viaggio lungo con i migliaia di noi che fuggiamo il combattimento. Ci era questo ragazzo che ha avuto AK 47 in sua mano, io può non dimenticare mai questo poichè era traumatizing l'esperienza che avevo dovuto mai testimoniare; neppure quasi perdere la mia vita era traumatico quanto questo. Il ragazzo che maneggia la pistola è venuto dietro noi, ha invitato l'uomo e lo ha sparato. La donna con le rotture che gocciolano giù lei occhi ha tenuto fortemente sopra al loro ragazzo piccolo e gli ha chiesto di non osservare come viaggio lungo il viaggio. Non potrebbe tenerla rotture che nessuno potrebbero lei guardano il suo marito guasto. Molti hanno perso le loro vite sul viaggio con fame e sete o attraverso il barilotto di una pistola.
Indietro in Etiopia che abbiamo lottato per fare fronte a vita come rifugiato, il mio mum girerà intorno a per cercare l'alimento negli accampamenti in modo da potrei ottenere qualcosa mangiare. Non abbiamo avuti soldi ed abbiamo riguardato il razionamento dell'alimento.
Il mio lavoro trovato madre nell'accampamento poichè ci non abbiamo avuti soldi ed in esso era cruciale se dobbiamo sopravvivere. I soldi che ha ottenuto hanno dimostrato cruciale mentre abbiamo dovuto pagare il nostro senso con un viaggio sul deserto in Spagna. La nostra barca si è rovesciata ma il mum non lascerebbe per andare di me, lei lo ha tenuto come un uovo. Era in modo da freddo, ho osservato in profondità nei miei occhi del mum e per la prima volta sul nostro viaggio che ho visto il timore. Un timore che un capretto di 10 anni non potrebbe capire. Relativo era un miracolo ma siamo stati conservati dalle protezioni di litorale spagnole. Il mio mum è stato scorso veloce all'ospedale per il trattamento. Ha avuta contusioni dappertutto ed era molto fredda.
All'accampamento sull'isola spagnola. Era come una prigione, il trauma era niente di confrontato ai nostri anni del lavoro sulle vie della Somalia. Siete più come un criminale che l'essere umano che cerca un posto migliore e più sicuro vivere. Il mio mum griderà giornaliere; non potrebbe crederla occhi alla vista di tanti Africani miseri. Avrebbe preferito morire in Somalia di quanto il dado venuto su un'isola in una situazione misera senza l'estremità in vista. Eravamo uccelli in una gabbia - un uccello della gabbia era più adatto.
Lo zio Khalid somalo del collega si è appeso. Non potrebbe sopportare la vergogna e la miseria più. Il mondo ci non ha posto per. Possiamo essere non siamo esseri umani abbastanza, io eravamo molto tristi sentire le notizie della morte dello zio Khalid. Il dolore di vedere una morte dell'uomo del paese del collega era troppo per il mama. Non ha recuperato mai da allora quell'episodio tragico, coppia con l'esperienza in mare, lei ha morto alcune settimane più successivamente. Il Mama non potrebbe volare il high assente anche se ha raggiunto l'altro lato. Sono stato spostato verso una sede adottiva dopo la morte del mama. Ho perso una madre che potrei non sostituire mai. Ero il mama. Non potrei rimanere in Spagna a causa del dolore del mama perdente, in modo da sono andato nel Canada.
Perchè il mondo così crudele, mama stava provando soltanto a trovare un posto sicuro per il suo bambino, lo zio Khalid perso la sua vita per desiderare fuoriuscire la morte e la ricerca del santuario.
Non so perchè è così difficile affinchè la gente capisca, le mie esperienze sono una cicatrice nella mia mente e cuore.
Questo articolo è stato ispirato dalla signora Aisha… un amico che ancora sto scoprendo.
Da Rashid Zuberu
Risse vom Himmel
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Meine Mama sorgte immer sich um mich mein Leben verlierend. Es war ihr Traum, zum ich in der Schule zu sehen und eines Doktors zu stehen. Sie sagte, daß die größte Sache im Leben, ein Bedienstetes zu anderen zu sein war, damit Allah Sie segnen kann und daß Sie ein grosses Herz haben müssen, zum des Lebenelendes zu enthalten.
Meine Mama war inner, einen Tag kochend, verweilt mich war außerhalb des Spielens mit meinen Freunden; die ganze plötzliches eine Gruppe bewaffnete Männer in einem Jeep ging hinaus und begann Zündung in aller Richtung. Einige meiner Freunde waren Schuß, ich liefen, insoweit ich auf meinen tinny Füßen konnte. Meine Mutter war, schreiend schreiend und an mir. Sie war schreiend verfluchend und mich für mein Leben fast verlieren, da sie mich fest zu ihrem Kasten hielt. Risse des Sehens ich lebendig fielen von ihren Backen. Ich war für meine Freunde traurig, da sie nicht es bilden konnten. Die Qual des Verlierens meiner Freunde bleibt an für überhaupt zurück. Die Schrecken eines unerwünschten Bürgerkrieges.
Die Leben vieler unschuldiger Kinder, der tattered Kleidung vieler Witwen und der knöchernen Backen der Witwer. Es ist die zutreffende Geschichte eines immerwährenden Krieges. Unsere Leute sind auf Bettlern verringert worden. Wir haben keine Betriebsmittel, also wird unsere Lage nicht, die Leben der verstümmelten Kinder machen nicht Schlagzeilen berichtet. Sein macht nicht Schlagzeilen, wenn unsere Mütter getötet werden, unsere Väter werden getötet. Sein nicht als ob wir barbarisch sind, ist es, nicht als ob die Welt nie solche Taten von Brutalitäten vorher gesehen hat. Wir sind unterschiedlich, weil wir Somalis und Afrikaner sind. Es ist der gefährlichste Platz auf der Masse, zum zu sein, dennoch macht es nur die Schlagzeilen, wenn Waffen gestohlen werden, wenn Schiffe stark gehoben werden. Wir geben nicht oben den Kampf für Frieden, gerade weil die Welt uns vergessen hatte. Wir interessieren uns für unsere Kinder keine Angelegenheit die Vorteile; wir interessieren uns für unser Land. Sie sagen, daß wir ein verlassener Zustand sind; es gibt kein Hilfsmittel für unsere Situation, also werden wir überlassen, um umzukommen. Ich stelle fest, daß, wenn man die Straße des Lebens Stürme und Stellung im Auge vieler Hurrikane verwitternd reist, überleben feststellt durch die Stärke von einen wird ist. Unsere Opfer sind viele, unsere Beanstandungen wenige gewesen. Und alle entlang wußten wir die Leute von Somalia was das Land hält, keine Angelegenheit unsere Lage ohne Reservierungen.
Wir mußten auf den Rand von Äthiopien umziehen, in dem wir in den Zelten und in den geöffneten Räumen lebten. Es war heiß, aber Sie hatten keine Wahl. Ein Leben eines Flüchtlings, lebend in einem anderen Land, sprechender unterschiedlicher Dialekt. Wo Sie mit Misstrauen angesehen werden. Sie müssen dich prüfen. Wenn Sie ein Afrikaner sind, kann seine doppelte Tragödie als Ihre Identität streitsüchtig sein da viele landwirtschaftliche Afrikaner werden registriert nicht an der Geburt. Sie sind oben während einer unbestimmten Periode verriegelt, bis Ihre Identität nachgewiesen wird.
Das Leben eines Flüchtlings ist vergessenes. Die geöffneten Massenmittel verwenden Sie für Werbung; die nichtstaatlichen Organisationen und die zwischenstaatliche Einrichtung verwenden Sie als Werkzeug für ihre Arbeit und als Mittel des Lebensunterhalts. Sie können nicht die täglichen Kämpfe, daß Flüchtlinge, durchmachen das psychologische Trauma des Verlierens Ihrer Identität, Ihre Liebe eine, Ihre Familie, den geöffneten Rassismus und Hypokrisie begreifen. Sie sind nur ein Werkzeug für mehr Elend und Furcht. Nichts kann für das Leben büßen, das Sie verloren haben. Die Leute, die Sie nach ließen, die Gelegenheiten Ihrer Heimaten.
Auf der Straße nach Äthiopien, gab es einen Mann und seine Familie, die ihren ganzen Besitz auf ihrem Kopf hatten, Trekking die lange Reise zusammen mit den Tausenden von uns das Kämpfen fliehend. Es gab diesen Jungen, der AK 47 in seiner Hand hatte, ich kann dieses nie vergessen, da es traumatizing Erfahrung war, die ich überhaupt hatte zeugen gemußt; nicht glätten Sie mein Leben fast verlieren war so traumatisch wie dieses. Der Junge, der die Gewehr ausübt, kam hinter uns, ersuchte um den Mann und schoß ihn. Die Frau mit den Rissen, die hinunter sie Augen tropfen, hielt an fest zu ihrem kleinen Jungen und bat ihn nicht zu schauen wie sie Trek entlang der Reise. Sie könnte nicht sie halten Risse, die keine sie betrachten ihren toten Ehemann konnten. Viele verloren ihre Leben auf der Reise entweder durch Hunger und Durst oder durch das Faß einer Gewehr.
Zurück in Äthiopien, das wir kämpften, um mit dem Leben als Flüchtling, meine Mama fertig zu werden, geht umher, um nach Nahrung in den Lagern zu suchen, also könnte | |